17 november 2025

Progressivismen underminerar civilisationen och sig själv

Hur ska man förstå ett fenomen som “Queers for Palestine”? Varför har vänstern blivit så oikofob och kritisk mot västvärlden? Den civilisation som har gett upphov till alla de progressiva värden – demokrati, religionsfrihet, feminism, mänskliga rättigheter – som vänstern älskar?

Både ”queers” och ”Palestine” utgör progressiva revolutionära subjekt, det vill säga grupper som manifesterar den progressiva idéns kamp mot den dominerande klassen. Sexuella minoriteter som “queer” och islamister står därför i motsatsställning mot västvärldens kulturella hegemoni. Kristna och andra minoriteter som förföljs av islamister utgör däremot inte någon sådan revolutionär kraft, och är därför sett ur detta perspektiv inte några att ödsla kraft och energi på. 

Den traditionella synen på civilisationen är att den formar människan till det bättre. Den progressiva filosofen Jean-Jacques Rousseau vände denna idé upp och ned: "Människan föddes fri och är överallt i bojor". Han lanserade en fundamentalt ny idé: civilisationen är roten till det onda. Genom en revolution som för oss tillbaka till naturtillståndets paradis kan människan åter bli fri och världen åter god. 

Den första borgerliga revolutionen var visserligen den engelska revolutionen 1688, men det var med den franska revolutionen 1789 som jakten inleddes på subjekt som kan bära den progressiva revolutionen och befria människan från civilisationens bojor.

Under 1800-talet tog borgarna tog över rollen som det samhällsbärande skiktet från kungen och adeln. Detta tydliggjorde arbetarklassens bojor under kapitalet som Marx beskrev i sin historiematerialistiska teori om den dialektiska utvecklingen. Under 1900-talet omvandlades proletärernas underordnade ställning och arbetarna blev till medelklass som manifesterade sin makt genom den allmänna rösträtten.

Med feminismens genombrott övertog kvinnan rollen som revolutionärt subjekt, och inte långt därefter omfattades också etniska och sexuella minoriteter. Snart utvidgades diskursen ytterligare, och hela västvärlden kom att ses som den, med hegeliansk terminologi, dominerande herren medan resten av världen, syd, sågs som den dominerade drängen. 

Den västerländska civilisationen har därmed blivit den progressiva idéns verktyg. Men den progressiva idén handlar inte i första hand om de revolutionära subjektens välbefinnande, utan om själva mänsklighetens befrielse där de utvalda grupperna driver historien framåt mot det världsliga paradiset.

I takt med att den progressiva idén skiftat från det ena revolutionära subjektet till det andra har den kommit att förändra alltmer av den västerländska civilisationen. När islam lyfts som revolutionärt subjekt sker dock något nytt. Islam befinner sig utanför den västerländska kulturen, vilket innebär att dialektiken lyfts till en konflikt mellan kulturer i stället för inom en kultur.

Dialektiken innebär att den västerländska kulturen som helhet måste negeras. Den måste alltså upphävas för att bilda en ny syntes, något nytt bortom sig själv.

Att negationen inte längre är inomkulturell illustrerar den progressiva idéns universella anspråk, när det revolutionära subjektet driver människan till ett universellt ömsesidigt erkännande. Den dialektiska utvecklingen kan därmed förstås som att Historiens slut innebär Västerlandets undergång genom en global kulturs födelse. 

Att just sunni-islam utses som revolutionärt subjekt är både logiskt och kraftfullt. Shia-islam kan i sammanhanhet snarare ses som en reaktion mot arabism inom islam, motsvarande den germanska protestantiska reaktionen inom kristendomen. 

I sin urform utgör islam motsatsen till kristendomen och västvärlden, särskilt efter att islam krossat den persiska zoroastrismen. Att Västeuropa nu hyser en stor grupp muslimer innebär att den kulturella negationen är en del av de västerländska samhällena. Konkret innebär det att antingen måste islam eller den västerländska kulturen förändras.

Progressivismen utgör i sig en sekulariserad del av den kristna västerländska kulturen och är både till form och innehåll en antites till islam. Genom att utöka det revolutionära subjektet till islam har progressivismen därmed vänt sig mot sig själv. Men eftersom islam både ses som ett verktyg och ett objekt för den revolutionära befrielsen från det västerländska herraväldet bejakar progressiva i stället islams revolutionära kraft. 

Ironiskt nog innebär denna interkulturella dialektik att den som vill bevara grunden för de progressiva värdena behöver stå upp för den västerländska kulturen, vilket i praktiken innebär att man blir konservativ eller åtminstone närmar sig konservatismen.

För tyvärr är det inte Rousseaus ideala människa som skymtar i den rådande västerländska kulturskymningen.

Björn Axén