25 oktober 2023

Att förstå oikofobin och oikofoberna

Recension: Western Self-Contempt — Oikophobia in the decline of civilizations, av Benedict Beckeld

Vi lever i en tid av dubbel kulturkamp. Dels en inre kulturell konflikt mellan dem som blickar framåt och förkastar västvärldens gamla värden och dem som vill upprätthålla dem, dels konflikter internationellt. Den skarpaste konflikten just nu är den mellan den västerländska världen, i vilken Israel ingår, och den islamska världen. Med den stora invandringen från muslimska länder har denna konflikt gått från att vara internationell till att bli en inneboende del av den västerländska kulturen. Trots att de muslimska värdena snarast är reaktionära försvaras de av västvärldens progressiva medan de konservativa håller emot. Det är en förunderlig situation med många komplexa frågor.

Ett av filosofins mer praktiska bidrag är att sätta ord på fenomen som annars kan vara svårfångade. Ett sådant klargörande begrepp är “oikofobi”, som beskriver ett förakt för den egna kulturen. Begreppet förknippas särskilt med filosofen Roger Scruton som menade att oikofobi handlar om en känsla, särskilt vanlig bland akademiker, att behöva svartmåla den egna kulturen och dess sedvänjor och institutioner samt att försvara den upplysta universalismens värden mot inskränkt kulturell och nationalistisk chauvinism. Därtill utvecklas ofta en vurm för andra kulturer vars sämre sidor bortförklaras på olika sätt.

Den svensk-amerikanska filosofen Benedict Beckeld spårar i boken Western Self-Contempt—Oikophobia in the decline of civilizations fenomenet oikofobi tillbaka till antikens Grekland och Rom. Beckeld belyser oikofobin både kulturhistoriskt och filosofiskt, och beskriver också hur oikofobin utvecklats i Frankrike, Storbritannien och USA, samt i västvärlden i stort.

Beckeld rör sig ledigt bland de historiska och filosofiska exemplen och låter argumenten växa fram i olika grenar så att oikofobins fenomen formas ur flera perspektiv vilka bildar en helhet. Valet att presentera de olika kulturerna kronologiskt istället för tematiskt gör dock framställningen upprepande eftersom fenomenet som beskrivs är återkommande. Beckeld tar även lite oväntat ställning till kvaliteten hos olika litterära och filosofiska verk på ett sätt som avleder lite från bokens fokus, men det vidgar å andra sidan perspektivet på ett både intressant och underhållande sätt. Man kan även finna guldkorn i noterna, som anekdoten om en fransk pianist som arbetade med att tonsätta Ludwig Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus.

Beckeld beskriver hur oikofobin i Väst först uppstår i det antika Grekland, som utvecklas från en naiv isolerad kultur under den förhomeriska eran och sedan rör sig utåt och möter äldre och mäktigare högkulturer. När grekerna lyckas försvara sig mot perserna blir de självsäkrare, och i och med sin uppgång börjar de se sig som bättre än andra folk. När de väl har säkrat sin omgivning och blir allt mäktigare och rikare börjar de reflektera över sin kultur i relation till andra kulturer, och börjar då tvivla på den egna kulturens överlägsenhet.

I den tidiga litteraturen framhålls den egna kulturens förträfflighet, vilket sedan övergår till ett intresse för andra kulturer och att jämföra sig med dem. Detta utvecklas till ett fokus på den egna kulturens problem där man lyfter fram hur andra kulturer är bättre på olika sätt. Här utvecklas idéer om både relativism och universalism.

Med Alexander den store utvidgas det grekiska kulturområdet till Mellanöstern, och med det börjar den grekiska kulturen blandas upp och urvattnas alltmer. Beckeld beskriver hur detta mönster återupprepas, med viss variation, i Rom och efter ett uppehåll under medeltiden åter sker med västerlandets växande styrka, särskilt efter andra världskriget, och nu är det i full blom.

Grundläggande för Beckelds beskrivning av oikofobin är en cyklisk syn på historien. Oikofobi utvecklas i en kultur när den nått sitt zenit och börjar tappa sin styrka. Denna syn på historia skiljer sig från den kristna linjära uppfattningen av historien. Den cykliska historiesynen är annars mest känd från Oswalds Spenglers Västerlandets undergång, även om flera andra analyserat historien cykliskt. Spengler beskriver kulturer som tusenåriga organismer som spirar, blommar och vissnar bort. Men Beckeld betonar att medan Spengler vill förklara kulturer som helhet, avgränsar han sig till just fenomenet oikofobi.

Det fenomen som Beckeld beskriver med begreppet oikofobin liknar Friedrich Nietzsches beskrivningar av västerlandets tillstånd, där förnekelsen av tradition och myter leder inte bara till nihilism utan även till att kulturen och själva folket tappar sin kraft. I essän Historiens nytta och skada för livet beskriver Nietzsche hur den moderna tiden drabbas av “inbillningen att den besitter den sällsyntaste dygden, rättvisa, i högre grad än varje annan tid”, och där han även talar om hur “livskrafterna förlamas och till slut förstörs”. Detta ekar i nutiden: hur vi fördömer den västerländska kulturens tidigare värden och kulturella uttryck utifrån våra nuvarande idéer om rättvisa, samtidigt som vi blundar för hur andra kulturer avviker från dessa värderingar i minst lika hög grad.

Oikofobin står i motsats till xenofobin. Beckeld jämför med dygdetiken och menar att man behöver finna en medelväg mellan xenofobi och oikofobi. Alltså att uppskatta andra kulturer utan att förakta sin egen. Beckeld använder just Nietzsche som ett exempel på hur reaktionen på oikofobi kan gå för långt åt andra hållet, så att man börjar förakta sin egen kultur för att den är för svag.

Filosofiskt beskriver Beckeld hur oikofobin intellektuellt kan försvaras både relativistiskt och utopiskt universellt, och hur oikofober ofta kan använda sig av båda positionerna samtidigt trots att de två positionerna inte är filosofiskt kompatibla. Oikofober har exempelvis en tendens att samtidigt ställa sig bakom kulturell relativism och idén om universella mänskliga rättigheter, och hoppa mellan de olika positionerna beroende på situation. Få människor bygger sin världsbild på filosofiska resonemang. Vilket tyder på ett att de flesta drivs av psykologiska behov snarare än av en väl genomtänkt filosofisk grund.

Beckeld menar att psykologiskt handlar det om en intellektuell lättja, narcissism och till viss mån rädsla, vilka härrör från den allmänna kulturella svagheten. Relativismen innebär att man inte behöver ta ställning för vilka värden som är bättre än andra, och framför allt behöver man då inte heller bottna i varför vissa värden är bättre. I stället kan man framstå som kulturellt sofistikerad, som en person som visar på en upphöjd förståelse av både den egna och av andra kulturer.

Enligt Beckeld handlar det om att den överlägsenhet och det självförhärligande som uppstår i en kultur som dominerar andra kulturer, också överförs till den egna kulturen. Oikofober börjar förhärliga sig själva som överlägsna den egna kulturen och det löjliga folket som gillar sin egen kultur. Detta ligger även i linje med hur oikofobin framför allt är ett fenomen som tar sig uttryck hos särskilt den kulturella eliten som står längst från det vanliga folket och har ett starkt inflytande över kulturens självbild. I detta ingår sedan antiken även återkommande fenomen som vegetarianism, fäbless för österländska religioner och feminisering av samhället.

Begreppet oikofobi hjälper oss att fånga ett samhälleligt fenomen som går igen över hela västvärlden och knyter samman flera olika beteenden, synsätt och åsikter som undergräver vår kultur och samhälle. Boken fördjupar och vidgar förståelsen för fenomenet genom att knyta det till den västerländska kulturen, dess historia och filosofi och ger både en grund och öppnar upp för vidare reflektioner över västerlandets situation och framtid.

Fenomenet oikofobi förklarar varför vänstern så ofta hamnar i ett försvar av andra kulturer som står i konflikt med västvärlden, fast deras respektive värderingar och världsbild är fundamentalt olika. Fenomenet oikofobi kan också förklara varför ett land som Sverige har så svårt att hantera människor från andra kulturer bedriver en aktiv blodig kamp mot den svenska kulturen och våra värderingar där svenskar mördas. Oikofobin är nu utbredd i större delen av västvärlden, men genom att beskriva fenomenet kan vi också aktivt börja hantera dess destruktiva effekter och vända utvecklingen.

Björn Axén