Den internationella revolutionären Donald Trump

20 januari 2025

Redan innan Donald Trump återigen leder den fria världen som USA:s fyrtiosjunde president har han gjort världsläget betydligt intressantare. För tråkigt blir det inte med Trump som luftar tankar om att ta över Kanada, Grönland och Panamakanalen. Trump framstår som en glupsk geopolitiker som antingen inte förstår eller förkastar det internationella system som efter andra världskriget byggts upp och garanteras av USA. Hans anhängare jublar över att han talar på ett nytt sätt och kan få saker gjorda. Andra menar mer försiktigt att Trumps uttalanden handlar om förhandlingsstrategier. Det senare stämmer nog, men det innebär inte att hans uttalanden är oproblematiska.  

Den rimligaste förklaringen till Trumps språkbruk är nog att han talar som han är van vid i affärer och att han ser och förstår världen utifrån affärsmannens perspektiv. Mycket tyder på att han ser detta perspektiv som mer effektivt både i inrikes- och i utrikespolitik. Att Trump tar in en entreprenör som Elon Musk stärker bilden av att han anser att detta perspektiv och den typen av personer är mer lämpade att driva hans politiska agenda. Och det kan nog också vara effektivt om man som Trump vill förändra ett system. 

Politik handlar mycket om ord och hur man uttrycker sig. Trump språkbruks bryter med den etablerade politikerklassen och medierna och skapar på så sätt en ny politisk gemenskap. Detta har fungerat bra inrikespolitiskt för Trump, men det alienerar USA:s allierade. Det är inte för inte som man uttrycker sig diplomatiskt i diplomati. Det internationella systemet är i grunden ett socialt samfund, och även om det finns institutioner och avtal som reglerar hur stater bör agera så är språket centralt. Det som sägs öppet, särskilt av en statschef, måste andra stater förhålla sig till och agera utefter. 

När Trump uttrycker att han vill att exempelvis Grönland ska tillhöra USA utmanar han den grundläggande principen om att respektera staters territoriella integritet. Att kränka en stats territoriella integritet innebär att staten i fråga inte förtjänar att omfattas av det internationella systemets principer. Att Trump signalerar att inte ens västvärldens kärnländers territorier är säkra undergräver världsordningen, eftersom den stat som har garanterat systemet, USA, vänder sig emot dess principer. Trump förespråkar nu i praktiken en världsordning som bygger på den starkes rätt – just det som det nuvarande systemet försöker motverka.

Den rådande världsordningen vilar på de grundläggande västerländska normerna om ömsesidigt erkännande och samarbete inom ramen för avtalade regler. Det är således särskilt de mindre staterna som gynnas av det internationella systemet. Eftersom systemet bygger på dessa principer behöver USA inte inlemma exempelvis Grönland för att dra fördelar av landet. USA vinner inget ur säkerhetssynpunkt, och de naturresurser som finns på Grönland har amerikanska företag tillgång till via de avtal som reglerar internationellt företagande och handel. När Trump hävdar att USA behöver Grönland signalerar han att han anser att rådande systemet inte fungerar.

Frågan är om Trump faktiskt inte vill ha den rådande internationella ordningen, eller om han inte förstår effekterna av sitt språkbruk. Jag misstänker att det handlar lite om båda, men att det egentligen inte är så genomtänkt. I senare uttalanden har Trump förtydligat att det är uteslutet att använda våld för att ta över Panamakanalen och Grönland, vilket tyder på att han insåg att han uttalat sig alltför drastiskt. Det ligger även i linje med hur Trump inför valet undergrävde västvärldens sammanhållning genom hur han talade om Ukraina och Nato.

Trump stärker på detta sätt den multipolära världsordning som landets strategiska fiender Kina och Ryssland strävar efter. Somliga röster menar att det är bra att USA visar Europas stater att de måste ta mer ansvar. Men det resonemanget tyder på att man antingen inte förstår, eller att man inte vill ha, det nuvarande systemet. Att tvinga Europa att ta mer ansvar genom att underminera den västerländska världsordningen är kontraproduktivt.

Trump uttrycker sig som en internationell revolutionär, som en Napoleon eller en Lenin. Skillnaden är att dessa stod utanför det internationella system som de utmanade, medan Trump ska leda det land som är centralt för att upprätthålla den rådande ordningen. Att det antagligen handlar mer om ett ogenomtänkt språkbruk och dålig förståelse av den internationella arenan är visserligen bättre om det var en genomtänkt politik, men effekten är nära nog densamma.

Björn Axén