4 november 2024

Trump eller Harris? USA:s säkerhetspolitik är vilse

Den pågående valrörelsen i USA visar på många sätt upp inte bara USA:s svaghet utan även hela västvärldens. Det är i grunden inte en fråga om materiell svaghet – även om västvärldens ekonomiska styrka relativt sett har minskat. Det handlar snarare om en andlig försvagning, en urholkning av den västerländska viljan. Med vilja menar jag inte att västvärlden inte vet vad den vill – även om det är del av problemet. Det mer grundläggande problemet är att västvärlden inte längre vill använda sin makt för att genomdriva sin vilja. Problemet är en del av den oikofoba utvecklingen, där vi börjat tvivla på att vår makt är rätt.  

Under det kalla kriget var det internationella systemet organiserat utifrån ideologi. Sovjetunionens fall innebar att den västerländska demokratiska ideologin ensam stod kvar och kultur, eller civilisation som Samuel Huntington kallade det i verket Civilisationernas kamp, kom att ersätta ideologi som kärnan i det internationella systemets konflikter. Det internationella systemet vilar dock fortfarande på demokratiska normer. Staternas agerande i det internationella systemet kan därmed till stor del förstås utifrån de tre aspekterna kultur, ideologi och geopolitik. Ideologiskt och kulturellt står USA och de europeiska staterna enade, men efter Sovjetunionens fall har den geopolitiska gemenskapen försvagats. Länder som Japan, Indien och Sydkorea som inte hör till den västerländska kultursfären ingår ideologiskt i västvärlden, med Kina som den gemensamma geopolitiska fienden. Länder som Ryssland, Kina och Iran står kulturellt långt från varandra, men enas ändå geopolitiskt kring att utmana västvärlden, eftersom de vänder sig emot de västerländska normer och demokratiska värden som det internationella systemet bygger på.

I dag har vi två internationella konflikter, den mellan Ryssland och Ukraina och den mellan Israel och Hamas, Hizbollah och Iran, vilka båda hotar den internationella systemet. För Ryssland finns såväl geopolitiska, ideologiska och kulturella skäl att invadera Ukraina. Ryssland tar därmed tydligt ställning mot den västerländska kultursfär som landet annars ingår i. För Ukraina handlar konflikten om att vara en del av västvärlden, såväl ideologiskt som kulturellt. För Europas stater är Rysslands invasion av Ukraina ett fundamentalt geopolitiskt hot. USA skulle helst överlämna det geopolitiska ansvaret till de europeiska staterna, men det är inte möjligt i dagsläget.

Vad gäller Ukraina har USA visserligen gett stöd till Ukraina och västvärlden har enats om att införa sanktioner mot Ryssland. Men Biden-regeringen har hela tiden hållit tillbaka stödet, och en betydande del av republikanerna motsätter sig helt stöd till Ukraina. Det finns vidare en högljudd vänsterkritik av Israel inom det demokratiska partiet, en kritik som visserligen inte fått så stort praktiskt genomslag men vars retorik påverkar diskursen inom Demokraterna.

Den geopolitiska situationen görs sig gällande i skillnaden mellan hur de europeiska staterna och USA stödjer Israel. Från ett europeiskt perspektiv är inte Israel så geopolitiskt viktigt men för USA med sin globala räckvidd är det geopolitiskt relevant. Israels geopolitiska läge är komplext, men både kulturellt och ideologiskt är landet en del av västvärlden. Att inte stödja Israel innebär därmed ett kulturellt och ideologiskt svek.

Om Kamala Harris väljs till president kan vi förvänta oss att USA fortsätter att agera som tidigare, under president Biden. Donald Trump är däremot notoriskt svår bedömd. Trump och hans vicepresidentkandidat J.D. Vance har båda uttryckt att Ukraina inte kan förvänta sig starkt amerikanskt stöd. Samtidigt var det under Trump som USA började stödja Ukraina med vapen, vilket Obama inte gjorde. Men det är ett stort bekymmer att Republikanerna alls ser det som ett problem att stödja Ukraina. Den hållningen är i grunden ett strategiskt misstag – både materiellt och andligt. 

Det finns en amerikansk föreställning om att det inte ligger i USA:s intresse att stödja Ukraina, och denna åskådning isolerar USA från resten av västvärlden. Genom att inte stå upp för västvärlden som helhet eller för västs gemensamma värden försvagas hela den västerländska civilisationens internationella status, och därmed även den västerländska världsordningen. Det möjliggör för materiellt svagare makter som Ryssland och Kina att utmana västvärlden och därmed USA. De som i första hand kommer att skadas av en sådan utveckling är inte USA, utan snarare mindre och svagare stater, men framför allt vanliga människor – eftersom Kina och Ryssland i allmänhet motverkar de västerländska demokratiska idéerna, och föredrar att stärka lokala autokratiska politiska system. 

Genom att inte backa upp Ukraina eller Israel visar västvärlden sin svaghet för de makter som vill ha en auktoritär världsordning. De europeiska staterna måste tydligare ta säkerhetsfrågorna på allvar, Och USA måste som den starkaste makten inom västvärlden inse sitt ansvar, och återta sin tydliga ledarroll för den fria demokratiska världen – i stället för att isolera sig och dra sig undan.

Björn Axén