En hydra

26 september 2024

Sovjetunionens fall framstod som liberalismens triumf, och västvärlden jublade över Historiens slut. Liberalismens tusenåriga rike stod för dörren, med löftet om endräkt och växande rikedom. Men i stället har världens komplexitet avslöjat liberalismens otillräcklighet – även om välståndet fortfarande ökar har den globala liberaliseringen avstannat, och över hela västvärlden hopar sig problemen – vilket lett till en konservativ pånyttfödelse.

Francis Fukuyama fångade det tidiga 90-talets tidsanda med det hegelianska konceptet ”Historiens slut”, vilket beskriver hur en ideologi, liberalismen, står som den slutgiltiga segraren i kampen om samhällsutvecklingen. Men liberalismens seger var inte fullständig. Dagens ideologiska hegemoni är snarare en återförening av de progressiva ideologierna liberalism och socialism, som nu genomsyrar de etablerade politiska partierna, de traditionella medierna, akademin och de offentliga institutionerna.

1900-talets dialektiska kamp mellan liberalismen och socialismen förändrade dem. Deras ömsesidiga upphävelse har skapat något nytt och annorlunda, neoprogressivismen, som bär med sig de båda ideologiernas respektive element. Det är en till synes paradoxal kombination, men denna syntes är ändå förvånansvärt harmonisk, och dess inneboende motsättningar negeras av den konservativa antites som fötts ur den. Men vad utgör denna neoprogressiva ideologi? Vad utgör dess liberala respektive socialistiska aspekter?

Neoprogressivismen innefattar liberalismens krav på frihet och individualitet, samtidigt som den omfamnar socialismens grupptänkande och krav på underkastelse för det gemensamma bästa. Den paradoxala syntesens motsättningar hanteras genom att liberalismen kan sägas utgöra dess form och socialismen dess innehåll.

Liberalismens och socialismens syntes kan förstås såväl historiskt som filosofiskt. Den historiska utvecklingen är väl känd: socialismen visade sig inte fungera materiellt, det sovjetiska systemet kollapsade och Kina gick över till statskapitalistisk nationell socialism. Men socialismen dog inte. Nya varianter som i stället för ekonomi berör identitet, kultur och miljö växte fram i dess ställe, likt en hydras avhuggna huvuden.

Filosofiskt handlar det om de två ideologiernas olika fokus på stat och samhälle. Liberalismens teori rör om statens form, om dess omfattning och utformning, om lagar och regler. Socialismen teori fokuserar istället på samhällets innehåll, dess kultur och normer.

Med utgångspunkt i Locke menar liberalismen att statens makt är legitim endast om den förverkligar vissa rättigheter, och att människan är fri att leva som hon vill så länge dessa rättigheter inte kränks. Den liberala teorin diskuterar inte frågan om vilken kultur eller vilka normer som krävs för att rättigheterna ska kunna förverkligas i praktiken.

Socialismen å sin sida fokuserar i stället på samhällets grundläggande premisser. Rousseau menade utifrån sin bild av den ädle vilden i naturtillståndet att det är civilisationen som fjättrar människan i ofrihet, och att hennes befrielse kräver att hon bryter sig fri från den rådande kulturens bojor. Resonemanget återkommer hos Marx som beskriver den historiska materiella dialektiska utvecklingen av olika ekonomiska system, där kapitalismen ska ge upphov till det kommunistiska samhället efter att ha brutits sönder av sina egna inneboende motsättningar. Men socialismens teoretiker har svårt att beskriva hur det nya samhället ska organiseras – vilket inte är konstigt, eftersom man vill bryta med den rådande kulturen. Det blir därmed logiskt att socialismens formlösa innehåll kan fylla ut liberalismens innehållslösa form.

Både liberalism och socialism har i sin progressiva iver urholkat alltmer av den västerländska kulturen. Kapitalismens kreativa förstörelse driver fram en ökad ekonomisk produktivitet genom att förändra produktionssätten, och individualismen sliter loss människan från hennes sammanhang genom att undergräva det traditionella livet, som blir allt mindre naturligt och relevant. Socialistiska krafter har under lång tid verkat för att förändra samhällets grundläggande normer. Men de mänskliga behoven kvarstår. I det allt större kulturella tomrummet erbjuder socialismen en alternativ ideologisk gemenskap, vilande på idén om solidaritet och en moral grundad i den svages rätt.

Den liberala form som socialismen nu fyller handlar framför allt om politiska rättigheter. När rättigheter sakraliseras blir det rationellt att försöka formulera så mycket ideologi som möjligt just som rättigheter. När en ideologisk idé väl är definierad som en rättighet lyfts den ut ur den politiska processen och etableras som något bestämt och apolitiskt bortom organisatoriska och ekonomiska realiteter eller folklig opinion. Vad som tidigare var en politisk fråga blir i stället en rättighet, något som inte längre får ifrågasättas. Resultatet ser vi i det som idag kallas woke, som väsentligen handlar om att identifiera diskriminerade grupper och stärka dem i relation till den dominerande gruppen. Det är en progressiv idé som ytligt kan framstå som god men vars teoretiska grund varken passar människan eller samhället. Denna progressiva anda är så stark att även den etablerade högern i praktiken är med och driver på den neoprogressiva agendan. 

Denna liberalsocialistiska syntes hade Fukuyama nog inte räknat med när han proklamerade Historiens slut. Men Minervas uggla flyger först i skymningen – det är inte förrän i efterhand som vi kan förstå utvecklingen. Intressant nog hävdade Fukuyama att det var konservatismen som kunde komma att ställas mot den liberala hegemonin vid historiens slut, eftersom det inte finns någon egentlig ny ideologi som utmanar liberalismen. 

Den folkliga höger som nu växer fram i hela västvärlden är en reaktion på just den neoprogressiva hegemoni som tagit över det mesta under de senaste årtiondena. I Sverige är det Sverigedemokraterna som manifesterar denna höger och i USA är det Donald Trump. Men för att konservatismen ska bli en verkligt stark politisk kraft behöver denna nya konservatism och det etablerade liberalkonservativa etablissemanget förenas. Trumps vicepresidentkandidat JD Vance utgör ett exempel på det. Vance kommer från en påver och folklig bakgrund men har lyckats väl både med studier på Yale och senare i näringslivet. Han har därtill en indisk fru som i detta sammanhang kan symbolisera vår tids internationella aspekter, och passar den konservatism som är grundad i nation och hembygd, men som inte räds andra kulturer. Det är en öppenhet mot världen som kräver just förankring i och kärlek till den egna kulturen.

En sådan folklig och ideologiskt medveten höger kan likt Herakles tända den fackla med vilken den progressiva hydrans nya huvuden kan brännas, och vägen framåt lysas upp.

Björn Axén