27 sep 2022

Recension: Woke Racism – How a New Religion Has Betrayed Black America

Den afroamerikanska lingvisten John McWhorter beskriver i sin nya bok hur den amerikanska vänstern har övergett upplysningens förnuftstradition och istället skapat en rasistisk religion som förminskar och skadar den afroamerikanska gruppen. Istället vill han se konkreta åtgärder för att förbättra situationen för den svarta minoriteten.

Om det är något som präglar vår tid är det konflikten om identitet. I USA har vad som kommit att kallas för “woke” tagit över mycket av den politiska diskursen, och med den har en “cancel culture” vuxit fram. Woke kan ses som ett sätt att se på världen som handlar om att minoriteter är förtryckta i de vita samhällena. Cancel culture handlar om hur de som inte anpassar sig till denna världsbild bestraffas på olika sätt. Inte sällan genom att bli av med sina arbeten, men framförallt genom att den plattformen via vilken de kan uttala sig dras undan. Därtill sprids denna världsbild till skolor och universitet, och på så sätt befästs den.

Woke är en del av den nya vänstern, men kritiken mot den kommer inte bara från höger. Lingvisten och New York Times-kolumnisten John McWhorter har skrivit en bok, Woke Racism — How a New Religion Has Betrayed Black America, i vilken han inte skräder orden. Författaren är afroamerikan och center-left i den amerikanska kontexten. Med boken riktar han sig till den amerikanska vänstern, och att boken kommit nu kan måhända vara ett tecken på att woke-rörelsen kan ha nått sitt högvattenmärke.

McWhorter exemplifierar hur wokeness skadar människor, och författaren betonar att sådant som för inte särskilt många år sedan inte skulle setts som ett problem nu leder till att folk har förlorat sitt levebröd. Ett bisarrt exempel är hur en lärare i mandarin blev avstängd för han lärde ut det kinesiska uttrycket “nay-guh” vars uttal påminner lite om det amerikanska order “nigger” – men som har en helt annan betydelse! Även om man kan bortförklara exempel som dessa som anekdoter är det tydligt att repressalier som rätt slumpmässigt drabbar folk är ett effektivt sätt att få människor att självcensurera.

McWhorter menar att wokeness utgör en ny religion, en religion som skadar svarta. Som ett alternativ föreslår han ett pragmatiskt reformprogram i tre punkter: avsluta kriget mot narkotikan, se till att alla verkligen lär sig att läsa och skriva, samt att göra yrkesutbildningar lika enkla att komma in på som högskolan.

Electismen – Wokeness som en religion

McWhorter menar att wokeness, som bygger på “kritisk rasteori” (Critical Race Theory, CRT), inte går ihop logiskt. Han ställer upp en pedagogisk tabell som visar hur olika utsagor som är grundläggande för rörelsen inte är logiskt förenliga (se The matrix of woke contradictions nedan). Ett exempel på detta är de två utsagorna: “visa intresse för multikulturalism; appropriera inte andras kultur”.

Utifrån detta argumenterar han för att rörelsen inte bara bäst kan förstås som en religion – utan att det faktiskt rör sig om en religion! Han kallar den ”Electism” och de troende är ”the Elect”. Med hänvisning till Freud påminner McWhorter om tesen att om man skulle ta bort religionen från den europeiska civilisationen skulle det bara leda till införandet av ett annat system med motsvarande psykologiska funktion, vilket är vad som inträffat med Electismen.

Hur har denna nya religion uppstått? McWhorter menar att kritiska rasstudier frångått idén att orättvisor ska förstås rationellt, det vill säga genom objektiva fakta och logik. Grunden för detta lades på ett filosofiskt plan av postmodernismen, enligt vilken den sociala världen formas av diskurser som i grunden är godtyckliga men som i praktiken bestäms av maktrelationer. Istället handlar analysen om narrativ och upplevelser. I så kallad standpoint-teori är det upplevelsen som ligger i fokus för analysen. Utgångspunkten är att den som inte själv är diskriminerad inte kan förstå hur tillvaron ter sig för den diskriminerade. Den teoretiska formen bygger på den hegelianska analysen om herre och dräng, det vill säga relationen mellan dominerande och dominerade. Men medan klassisk marxistisk analys handlar om hur de ekonomiska strukturerna formar motsättningen mellan klasser ligger motsättningen enligt den kritiska rasteorin i stället mellan raser.

McWhorter hävdar att detta strider mot den gamla vänsterns analys, som rotades i den västerländska förnuftstraditionen, och menar att vi inte ska låta oss luras av ordet “teori”. Det handlar inte om teori i normal betydelse, utan snarare om en skör, performativ ideologi som explicit förkastar linjärt förnuft och traditionell rättsteori och till och med upplysningens rationalism. Den kräver att vi istället ska utgå från föreställningen om den förtryckta gruppens – “rasens” – övergripande berättelse, i vilken vi finner en sanning som går bortom empiri eller den enskildes upplevelse. Det kan ju verka märkligt att individers upplevelser inte tas tillvara om man utgår från standpoint-teori, men det handlar om att avgränsa de olika grupperna från varandra, medan den övergripande dialektiken beskriver relationerna mellan dem. På så sätt kan det som betraktas som en del av vit kultur hållas utanför analysen samtidigt som de svarta som har “fel” upplevelse kategoriseras som anomalier som lider av falskt medvetande, eller om de tjänar på det, som sellouts.

Electismens troende

Ett grundläggande antagande för electismen är att man för att verkligen kunna få bukt med rasismen och kunna förverkliga sann rättvisa måste själva kulturens värdesystem förändras. Electismen erbjuder därmed en världsbild med en enkel moralisk måttstock, som får den troende att känna sig som en bättre människa som bekämpar världens orättvisor.

Men McWhorter menar att svarta och vita amerikaner har olika sätt att hänge sig inom electismen. För det handlar just om dessa två grupper, även om andra, med den senaste termen BIPOC (Black/Indigenous People of Color), grupperas med de svarta.

För vita är det viktigt att helt enkelt visa att de inte är rasister. Det är symptomatiskt, som McWhorter poängterar, att vita ofta är mer “woke” än de flesta svarta amerikaner. Genom electismen kan de ta på sig rollen som skuldbärare och kan göra bot som sanningsvittnen för de vitas förtryck. De gör det genom att bestraffa dem som inte underkastar sig electismens troslära. Liksom alla ideologier och värdesystem erbjuder electismen ett svar på hur världen hänger samman, åtminstone så som världen framstår inom dess paradigm. Det speciella med electismen är hur den värderar dem som ifrågasätter religionens världsbild: de betraktas som rasister och därmed som omoraliska. Electismen höjer på sätt upp sina troende till moraliskt högre stående människor, för vilka indignationen över sociala orättvisor ger dem rätten att se ner på dem som inte följer electismens budskap.

Vad gäller electismen för svarta är en grundläggande del i McWorthers kritik att den förminskar svarta; att de är den enda grupp för vilka en hel kultur måste förändras för att de ska klara sig bättre. Han menar att svarta utmålas “som mentalt och andligt outvecklade barn”, och frågar sig varför så många svarta går med på en sådan världsbild.

För att besvara den frågan måste man diskutera den amerikanska rasismen. McWhorter menar att rasismen visserligen inte försvunnit helt, men att den är starkt överdriven. Framförallt så har de svarta amerikanernas situation blivit betydligt bättre.

McWhorter menar att afroamerikanerna behandlades som djur under slaveriet, sedan förtrycktes av Jim Crow-lagarnas segregation, vilket följdes av ytterligare diskrimination. Sedan hände det märkliga under 1960-talet: allt detta försvann. Detta hade i sin tur en oväntad bieffekt. När svarta i USA inte längre hade ett öppet motstånd att kämpa mot, passade inte längre självbilden. McWhorter skriver “vi kunde inte längre säga att vi kämpat oss till vår plats trots att de vita bara låtit saker bestå som vanligt”. Den gamla självbilden av ett folk som behövde kämpa mot samhällets institutionaliserade rasism stämde inte längre med den nya verkligheten där samhället istället försöker att hjälpa den svarta minoriteten. Därmed försvann grunden för att se sig som ädla offer. Ett svar på detta var att klänga sig fast vid den föråldrade självbilden och hävda att hindren faktiskt inte hade försvunnit. Electismen erbjuder på så sätt ett narrativ som gör att den gamla självbilden ändå kan upprätthållas, eftersom hindren för svarta anses ligga inbäddade i själva den amerikanska kulturen. Dessa tankar är heller inte nya, utan fanns bland svarta intellektuella redan på 1960-talet.

McWhorter lyfter fram gemenskap som en fundamental faktor för att svarta tar till sig electismen. Inte minst högutbildade svarta känner ofta att de lämnat sitt sammanhang och övergett det som förr kallades “the Struggle”. Här fungerar electismen utmärkt genom att koppla samman en djupare akademisk förståelse av samhällets problem med den svarta gruppens sociala kamp. På så sätt erbjuder den en gemensam identitet som överskrider klassgränserna. Electismens föreställning om att rasismen är inbäddad i den vita kulturen gör att den fungerar som en ersättning för den nu förlorade stoltheten genom att ge svarta något att anklaga vita för.

Varför går det sämre för afroamerikaner?

En grundläggande fråga för att förstå electismen är den om varför afroamerikaner inte klarar sig lika bra som vita (eller andra grupper). Om det inte handlar om biologiska orsaker måste det ligga i kulturen. Alltså måste samhället ändras. McWhorter menar att det är här vi finner felslutet. Han pekar på att det inte nödvändigtvis handlar om samhällskulturen i stort, utan att många problem som hindrar afroamerikaner ligger i den afroamerikanska gruppens eget beteende, i deras egen kultur om man så vill. Han tar upp exempel på afroamerikanska barn som fått hjälp på olika sätt men där utfallet har varit dåligt, samt hur afroamerikaner börjat se det som naturligt att leva på bidrag istället för försörja sig själva, något som för tidigare generationer hade varit otänkbart. Han menar därför att electismen försvårar arbetet med att förbättra för svarta genom att den pekar ut fel orsaker.

McWhorter påpekar att det visserligen finns problem med polisvåld i det amerikanska samhället, men att det är våldet mellan afroamerikaner som utgör det stora problemet. Han menar också att de insatser som görs inom utbildningssystemet snarast förvärrar problemen för afroamerikaner, till exempel att afroamerikanska pojkar relegeras i högre grad än andra. Det kan visserligen skyllas på diskriminering, och skylls ofta på att lärarnas fördomar mot afroamerikaner. Men sanningen är enligt McWhorter helt enkelt att afroamerikanska pojkar är mer våldsamma än andra barn. Afroamerikanska barn begår mer än dubbelt så många våldsdåd som vita. Och på grund av segregationen drabbar detta våld framförallt just andra afroamerikanska barn.  McWorther pekar också på en en studie som visade att lärare ansåg att våldsamma incidenter med afroamerikanska barn var starkt underrapporterade, och att en högre toleransnivå för dåligt uppförande låg bakom att allt färre elever stängs av. Det finns även exempel på hur färre avstängningar lett till mer oordning, särskilt i skolor med stor andel afroamerikanska och latinamerikanska elever. Han tillägger att 60 procent av afroamerikanska lärare och 57 procent av vita lärare i “high poverty”-skolor anser att elevernas dåliga beteende försämrar lärmiljön.

McWhorter menar vidare att det är ett problem att afroamerikaner (och latinamerikaner) kvoteras in på högre utbildningar. McWhorter, som själv undervisar på Ivy League-universitetet Columbia och tidigare på Berkeley, menar att många av dessa studenter helt enkelt inte klarar av studiekraven vilket leder till att de hoppar av. Enligt honom är systemet inte utformat för att afroamerikaner faktiskt ska lära sig något, utan bara för att uppfylla de kvantitativa målen om att höja andelen afroamerikaner på toppuniversiteten.

Electismens kyrkor

McWhorter menar att universiteten i USA kommit att bli electismens kyrkor, och att dess trosläror alltmer blivit en del av skolornas undervisning – och poängterar att kyrka och stat ska vara åtskilda. Precis som att religioner inte ska ha inflytande över vad man lär ut i skolan eller att man inte ska bli straffad för att man inte håller med en viss religion ska man inte heller straffas för att man inte delar electismens troslära.

Boken avslutas med en rad exempel på personer som woke-mobben gett sig på, men som har lyckats stå upp mot den. McWhorters uppmaning är “säg bara nej” till denna nya religion, och föreslår tre punkter på hur man kan bemöta den.

Den första rådet är att helt enkelt inte diskutera med de troende; det finns ingen diskussion att vinna med troende.

Det andra rådet är att man inte ska acceptera devisen “skyll inte på offret” (don’t blame the victim). Han framhåller att det måste gå att tala om ras på ett rimligt sätt utan att bli beskylld för rasism. Genom att betrakta afroamerikaner som offer tillåter man dem inte att ta moraliskt ansvar för sina handlingar, vilket innebär att de omyndigförklaras.

Det tredje rådet kallar han “logik, inte ‘autencitet’”. Han menar att vi inte kan fastna i att budskapet bedöms av vem som är avsändare. Detta är ett problem även för honom själv eftersom han antagligen kommer att anklagas för “inte vara tillräckligt svart”. Men vi måste höja oss över frågan om vem som är avsändare och istället fokusera på fakta och logik. Med andra ord att värna om upplysningens grundvärden – just det som hotas av electismens och dess utvalda troende.

McWhorter står fast förankrad i den västerländska upplysningen och tar strid mot dess fiender. Han ser sig också som en del av vänstern, och det är till vänstern han vänder sig med sitt budskap. Men samtidigt är det med ett budskap som få inom högern skulle motsäga. På så sätt sätter boken fingret på den nya politiska konfliktdimension som handlar om identitet istället för ekonomi. En del av detta handlar också om hur man ställer sig till hur det offentliga samtalet ska se ut. Ska vi behandla folk som att vi tror att de har goda intentioner även om vi inte håller med om allt, eller ska vi fördöma dem som vi anser inte har rätt världsbild?

Woke Racism utgör ett gott försök att finna en pragmatisk och rationell väg framåt för att lösa afroamerikaners problem, istället för att hänge sig åt den messianska inkvisition som den nya vänstern hemfallit åt. Det är en bra början.

Björn Axén