Fonte

3 november 2020

Krafterna som främjar global governance utgör mäktiga aktörer, pådrivare och spelare i världspolitiken. Transnationalism eller globalism har en ideologi och en sociomateriell bas. Och de har en stark amerikansk koppling.

Ledtråd: Inte nödvändigtvis de som är folkvalda…

Krafterna som främjar global governance utgör mäktiga aktörer, pådrivare och spelare i världspolitiken. Transnationalism eller globalism har en ideologi och en sociomateriell bas. Och de har en stark amerikansk koppling.

Ideologin är utopisk och bärs upp av den uråldriga drömmen om världsvid fred och välstånd under en välvillig global regim. Det globalistiska projektet samlar stöd på bägge sidor av det traditionella politiska spektrat, såväl vad gäller idéerna som institutionerna.

Demokraten Anne Marie Slaughter, som under Obamas presidentskap ledde det amerikanska utrikesdepartementets avdelning för policy och planering, förklarade att global governance innebar att nationer skall avstå självbestämmanderätt till överstatliga institutioner i fall som kräver globala lösningar på globala problem.

Slaughter menade att gränsöverskridande nätverk ”kan utföra många av en världsregerings funktioner utan att ta dess form – lagstiftning, förvaltning, rättslig bedömning”, och därigenom skapa en global rättsstatlighet.

Under president George H. W. Bush innehade republikanen Richard Haass samma ämbete som Slaughter vid utrikesdepartementet. Haass är för närvarande chef för tankesmedjan Council of Foreign Relations. För mer än ett decennium sedan sade han att det var dags att ”ompröva” suveränitet och argumenterade för att ”suveränitet inte i realiteten blir svagare, utan att den också fortsatt måste bli svagare.”

2008 förklarade Robert Kagan, dåvarande rådgivande vid senator John McCains presidentkampanj, att ”Förenta staterna . . . borde inte motsätta sig, utan välkomna en värld av sammanslagen och minskad nationell suveränitet. ”

Transnationalisternas sociomateriella bas ryms inom många institutioner och organisationer. Till exempel inom ledningen för FN; hos byråkrater inom Världshandelsorganisationen, Internationella valutafonden och Världsbanken; hos domare vid Internationella domstolen i Haag, Internationella brottmålsdomstolen och Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Många amerikanska transnationalister anser att experter på internationell lag, mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet vore mer legitima än folkvalda politiker vad gäller att skapa”globala regler”. Detta är ett recept för ett postdemokratiskt styre.

Den sociala basen inkluderar i högsta grad också ledningen för Europeiska unionen (som är en modell för överstatlig styrning) och dess administratörer i Europeiska kommissionen, domare vid EU-domstolen och andra EU-tjänstemän. Den inkluderar också internationella icke-statliga organisationer (t.ex. Amnesty International, Human Rights Watch, Greenpeace, George Soros Open Society-stiftelser osv.); och det inkluderar ”Davoisie”, det vill säga de globala företagsledare som deltar i World Economic Forum i Davos, Schweiz.

Det finns också ett betydelsefullt amerikanskt inflytande bland krafterna för global governance: stora stiftelser (Ford, Rockefeller, Carnegie, etc.), den amerikanska akademiska världen; Amerikanska advokatsamfundet som öppet förespråkar den ”globala rättsstatsprincipen”; de återfinns naturligtvis också bland ledande amerikanska globala företag. Faktum är att vice VD:n för Coca-Cola slagit fast att: ”Vi är inte ett amerikanskt företag.” Vem kunde anat det? Coca-Cola är inte ett ”amerikanskt företag.”

En av de högsta cheferna på Colgate-Palmolive förklarade att: ”Vi har inte inställningen att just det här landet (USA) bör sättas först”. När hon var journalist som skrev för The Atlantic fick den nuvarande kanadensiska utrikesministern Chrystia Freeland höra av en USA-baserad VD för en av världens största hedgefonder att han inte var det minsta orolig över ”urholkningen av den amerikanska medelklassen.” Han sa att om den globala ekonomin ”lyfter fyra personer i Kina och Indien” till medelklassen medan ”en amerikan faller ur medelklassen, så är det inte en så dålig affär.” Samuel Huntington beskrev denna process som ”avnationaliseringen” av amerikanska företagseliter.

Än viktigare är att under Obamaregeringen främjade även den amerikanska nationalstaten gränsöverskridande progressivism och krympande demokratisk suveränitet. I ett tal till FN år 2016 sade Obama:

”Vi har knutit vår makt till internationella lagar och institutioner . . . Jag är övertygad om att vi, genom att offra vår handlingsfrihet men inte vår försvarsförmåga, utan genom att vi på lång sikt binder oss till internationella regler – förbättrar vår säkerhet.”

Med Brexit-folkomröstningen, genom valet av Donald Trump och genom framgångarna för konservativa demokratiska nationalister i hela västvärlden har projektet för global governance för första gången utmanats på allvar. Det verkar som att ”historiens båge” har skiftat riktning.

Så vad handlar det då om, denna konflikt mellan demokratisk suveränitet och gränsöverskridande progressivism (eller globalism)?

Det handlar om de äldsta frågorna i politiken, granskade av Platon och Aristoteles: vem ska styra och på vilken grund? Vem dikterar de regler som vi styrs av? Vad är legitimt och vad är det inte?

I programmet för en av de nationalkonservativa konferenser som hållits på senare tid kunde man läsa att sedan Berlinmurens fall har många amerikanska konservativa ”blivit alltmer knutna till en vision om en ”global regelbaserad liberal ordning” som skulle ge fred och välstånd för hela världen samtidigt som den försvagar nationernas oberoende.”

Så, låt oss undersöka denna ”globala reglerbaserade liberala ordning” efter 1989.

Efter Berlinmurens fall omfamnade många konservativa president George H. W. Bushs uppmaning till en ”ny världsordning”. Det framstod till en början endast som en konsolidering av västvärldens seger i det kalla kriget och därmed som ett led i byggandet av en global Reagan-Thatcher-ordning baserad på en expanderande liberal demokrati och fria marknader.

Men ”reglerna” i denna ”regelbaserade” liberala globala ordning började ”utvecklas” (som akademiker gärna säger). På 1990-talet antogs FN: s landminefördrag och Internationella brottmålsdomstolen inrättades av globalistiska krafter (inklusive europeiska nationalstater, amerikanska icke-statliga organisationer och stiftelser) till förfång för amerikansk suveränitet.

John Bolton uppmärksammade denna nya transnationalistiska utmaning i en artikel i Chicago Law Journal. Han förutspådde där en kommande konflikt mellan ”globalister och amerikanister.” Redan då, för 19 år sedan, varnade Bolton för att vi måste ta det hot som global governance utgör mot demokratisk suveränitet på allvar.

Ett decennium senare var Obamaregeringen, i den liberala globala ordningens namn, i full gång med att pressa demokratiska nationalstater till lydnad inför progressiv socialpolitik rörande radikal feminism, abort, HBT och genusfrågor.

Samtidigt tvingade EU demokratiskt valda ledare i Italien och Grekland att avgå och under ledning av Tyskland beredde man väg för massmigrationen från utvecklingsländerna utan att bry sig om att inhämta samtycke från folken i Europas demokratiska nationalstater. Det framstår som uppenbart att ”reglerna” har förändrats i takt med att den liberala globala ordningen som förordades av Reagan-Thatcher-konservativa har förvandlats till Barack Obamas och Angela Merkel nya transnationella progressiva ordning.

I en ”regelbaserad” global ordning är naturligtvis den avgörande frågan, vem är det som dikterar reglerna? I USA lugnas vi alltid av det utrikespolitiska etablissemanget , som domineras av självutnämnda ”liberala internationalister” (men som i själva verket är transnationella progressiva) – ”oroa er inte, säger de, amerikaner och deras demokratiska allierade kommer att bestämma reglerna.”

Och ja, det är sant att amerikanska eliter kommer att spela en överdimensionerad roll i dikterandet av de globala ”reglerna”. Därför bör vi noggrannt undersöka vad dessa amerikanska eliter faktiskt säger.

Professor G. John Ikenberry vid Princeton University är en ledande expert på internationella relationer och en anhängare av global governance, och han frågar sig hur nationalstaterna ”kan förena den internationella liberala visionen om att stärka den överstatliga makten – som innefattar en försvagning och sammanslagning av suveränitet — med en inhemsk liberal demokrati byggd på folklig suveränitet. ” I svaret på sin egen fråga medger han att, ”Detta är det olösta problemet i det liberala internationella projektet.”

Ikenberrys svar är begravt i flera fotnoter i hans bok Liberal Leviathan. Han citerar amerikanska forskare inom fältet internationella relationer, Robert Keohane och Joseph Nye. Deras argument är att man inte kan förlita sig på nationella demokratier i dikterandet av de globala ”reglerna” eftersom de bortser från utlänningars intressen (Keohane citerar uttryckligen USA och Israel som stora överträdare i detta avseende.)

Givet ”begränsningarna” hos den demokratisk suveräniteten – hos det demokratiska självstyret – hävdar amerikanska experter på internationella relationer att legitimiteten för den reglerbaserade världsordningen ligger hos ”externa epistemiska samhällen” och ”externa epistemiska aktörer.” Hängde du med där? ”Externa epistemiska aktörer.” Med andra ord, enligt amerikanska transnationalister, skulle globala experter inom internationell lag, mänskliga rättigheter, miljö, jämställdhet och liknande ha större legitimitet i dikterandet av ”globala regler” än demokratiskt valda representanter har. Detta är ett recept för ett postdemokratiskt styre.

Utan tvekan är den amerikanska styrande klassen avgörande för den postdemokratiska global governance-projektets framgång. På grund av den amerikanska nationalstatens makt måste USA:s underkastelse inför en global överhet vara frivillig. Och det är just det som är drömmen för amerikanska transnationella progressiva (inklusive våra näringslivseliter) – Amerika skall förse världen med vad de högljutt skulle hylla som ”ledarskap” genom att först skapa och sedan underkasta sig ”reglerna” för ett överstatligt rättslig ordning.

Detta är vad American Bar Association menar när de förespråkar den ”global rättsstatslighet.” Detta är vad Robert Kagan menade när han hävdade att USA ”inte borde motsätta sig utan välkomna en värld av sammanslagen och minskad nationell suveränitet.”

Detta är vad president Bill Clinton menade när han sade till sin förtrogne Strobe Talbott att ”vi måste bygga ett globalt socialt system” för en framtida värld där Amerika inte längre är den ledande makten. Talbott noterade att Clinton var ”noga med att inte öppet basunera ut” dessa övertygelser ”medan han fortfarande innehade sitt ämbete.”

Och det är vad president Obama menade när han berättade för FN år 2016 att genom att ”knyta oss till internationella lagar och institutioner”, genom att ”offra vår handlingsfrihet” och genom att ”vi på lång sikt binder oss till internationella regler” skulle Amerika faktiskt förbättra sin säkerhet. Det är såhär som den amerikanska larven skall förvandlas till en global governance-fjäril i transnationalisternas utopiska vision.

I årtionden har konservativt tänkande ignorerat den globalistiska utmaningen. Den goda nyheten är att Trumpregeringen tar konflikten mellan demokratisk suveränitet och global governance på allvar.

Under sitt tal till FN år 2017 nämnde president Trump suveränitet mer än 20 gånger. Han inledde med att förklara ”I utrikesfrågor förnyar vi principen om suveränitet.” Han sade: ”Vår framgång vilar på en koalition av starka och oberoende nationer som omfamnar sin suveränitet för att främja säkerhet, välstånd och fred.”

Året därpå sa president Trump till FN:

”Suveräna och självständiga nationer är de enda enheter där frihet någonsin har överlevt och där demokrati någonsin har bestått. . . så vi måste skydda vår suveränitet och vårt högt värderade oberoende framför allt. . . Vi avvisar globalismens ideologi, och vi omfamnar patriotismens doktrin.”

Utrikesminister Mike Pompeo talade i Bryssel och förklarade ”vårt uppdrag är att återupprätta suveränitet, reformera den liberala internationella ordningen, och vi vill att våra vänner ska hjälpa oss och också utöva sin egen suveränitet.” Talet kallades, ”Återställandet av nationalstatens roll i den liberala internationella ordningen.” Med andra ord hävdade Pompeo att den liberala globala ordningen har rört sig för långt ifrån idealet om suveränitet och måste därför ”återställas” och ”reformeras”.

Månader senare berättade Pompeo för Claremont Institute:

”Länder över hela världen återupptäcker sina nationella identiteter, och vi stöder dem. Vi ber dem också göra det bästa för sina folk. Vågen av valöverraskningar har svept från Storbritannien till USA och hela vägen till Brasilien.”

Idag bevittnar vi uppvaknandet av en nationell konservatism som kan ha varit vilande men som alltid har varit med oss. För att besvara frågan i konferensprogrammet – nationalkonservatism är inte en den politiska konservatismens ”usurpator”, utan är helt väsentlig inte bara för konservatismens överlevnad, utan också för den demokratiska nationalstatens.

Den gamla konservativa formeln, som väsentligen ignorerade den transnationella progressiva utmaningen externt – och identitetspolitiken och den multikulturalistiska utmaningen internt – är inte tillräcklig för att möta de samtida hoten från global progressiv vänsterliberalism.

Nationalkonservatism (i USA skulle vi kunna kalla det amerikanism) behövs för att inrama de två kärnfrågorna i vår tid: den externa utmaningen från globalismen som jag har granskat och den närbesläktade interna utmaningen från identitetspolitik, mångkultur, intersektionalitet, politisk korrekthet, social rättvisa, woke-ism, vad du än vill kalla det – som Claremont Institute och flera talare vid National Conservatism Conference har identifierat som den största motståndaren till vår nation idag.

På båda fronterna, externt och internt, är vi nu inblandade i en konflikt som inte bara kommer att avgöra riktningen för politiken utan också för den demokratiska nationalstatens existens i Amerika, Storbritannien, väst och över hela världen.

Dr. John Fonte

Översättning: Arvid Hallén