14 december 2020

ASLE TOJE: The West and the rest

Asle Toje är ledamot av Oikos förtroenderåd, filosofie doktor i internationella relationer från universitetet i Cambridge och före detta forskningsledare vid det norska Nobelinstitutet.

I denna essä ger han sin analys av Västvärldens tillstånd och dess position och relation i förhållande till andra maktsfärer i en ny multipolär världsordning.

”The West and the rest”

-Världen förändras, det kommer de internationella relationerna också att göra

Västvärlden var aldrig så mäktig eller så inflytelserik som den var under åren direkt efter det Kalla kriget. Med tiden hade västvärlden vävts samman av institutioner; ett centralt nervsystem där teknik, handel och säkerhet delades mellan stater i ett flöde av varor, tjänster, kapital, idéer och människor. Inte sedan Hansans tid under den sena medeltiden hade små och stora enheter tillsammans skapat något som var så mycket större än summan av dess enskilda beståndsdelar.

Detta kunde hända eftersom det fanns en alternativ samarbetsmodell i öster där Sovjetunionen behandlade sina allierade som vasaller. Detta ingöt hos de västerländska demokratierna en känsla av nödvändigheten kring att överlämna delar av sin suveränitet för att få tillgång till en större samlad styrka

Upplevelsen av det långa Kalla kriget är grundläggande för att förstå varför Västvärlden är i ett instabilt läge nu när det internationella systemet, de etablerade allianserna och maktbalansen bland stormakterna förändras.

I Väst tenderar vi att tolka de nya händelserna genom vårt historiska perspektiv, som man skulle kunna kalla ”VVA” – Vi vinner alltid. Och ändå har denna expanderande ordning blivit ett defensivt projekt där rädslan för att förlora gamla vinster är starkare än lusten att vinna nya. Västvärlden har blivit grinig. Gång på gång har vi tvingats åse hur de lösningar som våra ledare deklarerat som de enda försvarbara, har misslyckas med att hitta sin väg från telepromptern till verkligheten. Ett talande exempel är Syrien.

Väst och Europa, två kärnkoncept i Amerikas utrikespolitiska förståelse har förlorat sin gamla betydelse. Den västerländska civilisationen har dekonstruerats och devalverats. Genom att avstå från vår gemensamma kultur och historia har västvärlden förlorat mycket av sin gamla betydelse. Europa, som hade vuxit till att se sig själv som Amerikas Athen och Rom, har nu blivit synonymt med en union i permanent kris som ständigt andas nya yrande visioner, likt en sängbunden patient på morfindropp.

I världen utanför har en växande rastlöshet byggts upp hos de gamla imperialistiska makterna. Turkiet, Iran, Indien, Kina, Ryssland – de har alla sin uppmärksamhet riktad mot de länder de en gång kontrollerade. De delar alla en motvilja mot att låta sina intressen formas av, eller underordnas, västerländska normer och värderingar. Angela Merkels resa till Ankara med skattepengar på fickan för att truga sin allierade till att stoppa migrationen över Medelhavet är ett målande exempel. Ett exempel som pekar mot en värld som domineras av mäktiga stater som Västvärlden saknar kontroll över.

Vi glömmer ibland att dessa prövande tider för Väst är en guldålder för andra. Detta är mest uppenbart på den asiatiska kontinenten som är i färd med att forma sitt eget blodomlopp. Nya vägar, tåglinjer och rutter ringlar sig genom den postkommunistiska vildmarken – och i kölvattnet följer nya institutioner och nya allianser. Kombinationen av kapitalism och auktoritärism erbjuder en enorm potential för mobilisering. I Östern ploppar nya megastäder upp som svampar, snabbare än vi hinner lära oss namnet på dem.

Denna styrka är dock också en svaghet. Kina och Ryssland har ännu inte förstått att demokratins främsta fördel inte är valorienterad politik utan oberoende institutioner. Dessa båda stormakter är internt sargade av snabba, djupgående samhällsförändringar och en oförmåga hos statsapparaten att hänga med. Denna kombination av tillväxt och försvagning kommer att göra de nya makterna instabila och oförutsägbara. Vårt nuvarande fokus på ”växande makter” förbiser den historiska lärdomen om att före detta stormakter ofta är den primära källan till internationell instabilitet. Detta genom sin tendens att skriva geopolitiska checkar, som de har inte längre makten att lösa in.

Asiens besatthet av säkerhet kan inte förstås utan att man tar hänsyn till de monumentala osäkerhetsfaktorer som uppstår till följd av deras vårdslösa störtdykning rakt in globaliseringen och kapitalismen. För hundratals miljoner människor har alla livets kärnelement plötsligt ryckts upp och transplanterats in i en skrämmande, främmande mylla. Globaliseringen har lett till att delar av Västvärldens recept på modernism har manifesterat sig på oväntade sätt. Ett sådant exemplen är att det numera är fler protestanter som regelbundet går till kyrkan i Kina än i Europa.

Det är inte förvånande att människor under dessa omständigheter kräver säkerhet, ordning och nationell identitet. Deras ledare vill inte vara som Väst, de vill att Väst ska göra plats för dem. I Afrika och Mellanöstern har samma trender återspeglats i islamisternas internetdrivna antimodernism och utvandring. Liberal invandringspolitik har skapat en ny konfliktlinje i västerländsk politik – allt verkar handla om invandring, förutom invandring – som handlar om modernitet, som plötsligt verkar hotande.

Konfronterade med dessa förändrade omständigheter drömmer väktarna av den internationella ordningen om att återuppväcka ett föreställt förflutet där multilateral internationell politik orkestrerades av vördade institutioner, i synnerhet FN. De talar om förändring men erbjuder endast kontinuitet. I Europa har EU:s medlemsländer svarat på de allt svagare valresultaten för liberala mittenpartier genom att installera en ny ledarkvartett som i sin helhet består av förespråkare för just de federalistiska idéer som ett ökande antal väljare bestämt avvisar. Det är djärvt, men knappast klokt.

Stora summor pengar används för att stärka institutioner och organisationer som saknar villighet och förmåga att reformera sig, institutioner som i huvudsak är ett arv från det senaste århundradet. FN: s nya generalsekreterare Antonio Gutierrez har inte lyckats dra den uppenbara slutsatsen att medlemmarna i allt högre grad är ovilliga att finansiera den bysantinska oredan. Han har inte sagt ”Vi borde göra mindre och göra det bättre”. Istället spenderar han sin tid på insamlingar och försöker att inte kränka de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet av rädsla för att de ska sänka hans budgetar ytterligare.

Så, hur ser utsikterna för multilateralism ut i denna framväxande multipolära ordning? Inte bra. Vi har redan sett USA falla tillbaka till sin vana från det kalla kriget av att ta itu med rivaliserande makter bilateralt utan sina västerländska partners i rummet. Kina och Ryssland hyllar multilateralismen i högtidstal, men inte i praktisk politisk handling. En mängd medelstora makter såsom Turkiet, Iran och Brasilien verkar mer angelägna om att själva erövra några av stormakternas privilegier än att binda de systembestämmande makterna till en internationell ordning där deras makt tyglas och begränsas.

Om vi var studenter vid en modellversion av FN, så skulle vi säkert förespråka genomgripande reformer av såväl organisationens grenar som av dess rötter, inklusive säkerhetsrådet i kombination med en ”Marshall-plan” för vad som än råkar vara dagens ”cause célèbre”. Detta kommer dock inte att hända. Det senaste decenniet har dränerat källan till det ömsesidiga förtroende som har möjliggjort multilateral diplomati tidigare. Vi befinner oss således i ett tillstånd av instabil multipolaritet.

Kina, Ryssland och Väst

”Det är för tidigt att säga”. Kinas premiärminister Zhou Enlais bedömning av den franska revolutionen nästan två århundraden tidigare – citeras ofta som bevis för att kinesiska ledare tänker mer långsiktigt än andra. Detta är en myt. President Nixon och Enlai pratade förmodligen förbi varandra. Nytt material tyder på att Enlai hänvisade till demonstrationerna 1968 i Paris.

Ända sedan Nixons resa till Kina 1973 har det varit ett mål för USA att förhindra Ryssland och Kina från att gå samman. När de två mäktigaste länderna utanför Förenta staternas allianssystem verkar alltmer villiga att samordna sig militärt är detta en förebud, en varning om vad som kan följa. M. A. Kaplan uppskattar att för att en multipolär ordning ska vara stabil måste den ha fem eller fler kraftkluster. Det nuvarande systemet har färre och är därför i sönderfall.

Det unipolära systemet med USA högst upp var i grunden förgängligt. Tanken att ”makt kommer att balansera makt” är närmast en lag för internationell politik. Det var förutsägbart att andra stormakter så småningom skulle försöka balansera den amerikansk dominansen. Intressen trumfar ofta värderingar i internationell politik. Och med intressen kommer inflytandesfärer.

Maktbalans är ingen ny innovation utan snarare ett beprövat recept för stabilitet. Detta var kärnan i det Westfaliska systemet som reglerade den regionala ordningen i Europa och andra delar av världen från 1648. Målet var att ingen enskild stat skulle växa sig starkare än de andra tillsammans, som filosofen David Hume föreslog i sin uppsats ”On the Balance of Power” (1752).

Tanken är att om stormakter frestas att tvinga svagare stater till underkastelse, kommer denna impuls att kontrolleras om de sannolikt kommer att konfronteras med en kraftfull motkoalition. Kraftbalansmekanismen är rå, men ändå effektiv. Den hindrade först Napoleon och senare Hitler från att etablera hegemoni i Europa. Delad rädsla bygger allianser. När det gäller överlevnad kommer stater med mycket olika regeringar att åsidosätta sina skillnader. Som det kommunistiska Sovjetunionen och det kungliga Storbritannien gjorde under andra världskriget.

Gång efter annan – 1919, 1945 och 1989 – har maktbalansprincipen dödförklarats. Och gång på gång har den återuppstått. Problemet med maktbalans är att den uppmuntrar upprustning. Under det kalla kriget matchade de två blocken varandra, missil för missil ad absurdum. Amerikanerna utvecklade en kanon som kunde skjuta kärnkraftsladdningar, ”M65 – Atomic Annie”. Kanonen var oanvändbar, men det hindrade inte Sovjetunionen från att göra en kopia.

Maktbalans är vad historikern AJP Taylor kallade en ”evig kvadrill” som kännetecknas av vaksam misstro. Därför har vi sett ett antal försök att ersätta maktbalansmekanismen. Efter Napoleonkrigen försökte stormakterna att inrätta ett ”säkerhetsråd”, Den europeiska konserten. Systemet var kortlivat. Senare försökte man skapa ett världsparlament, först med Nationernas förbund, senare med FN. Ingendera blev dock den bas för delad auktoritet som många hade hoppats på.

I slutet av det kalla kriget hoppades många att tiden var mogen för ett nytt sätt att reglera internationell politik. I Europa har integration bidragit till att man kunnat bryta sig ut ur kretsloppet av alltmer förödande krig. Men vad A. J. P. Taylor kallade drömmen om ”en smärtfri revolution, där män skulle ge upp sin självständighet och suveränitet utan att märka att de hade gjort det” har inte förverkligats.

Stater förblir de oumbärliga aktörerna i det internationella systemet, nu som tidigare. Stater har konkurrerande nationella intressen. Det som den franska utrikesministern Hubert Védrine kallade amerikansk ”hypermakt” tjänar inte allas intresse lika. Så, vad kan vi förvänta oss av en värld som styrs av maktbalansen?

Låt mig börja med det positiva. Kraftbalansprincipen uppmuntrar konkurrens. Konkurrens bidrog till det innovationsvänliga klimat som gjorde att Väst startade globaliseringen.

En annan möjlig fördel är att maktbalans inte kräver överstatlig styrning. I ett sådant system kommer de svaga staternas oberoende att bevaras av den ömsesidiga misstron mot stormakterna. Bortsett från upprustning är den stora nackdelen med maktbalanseringen dock att den uppmuntrar till misstänksamhet och rivalitet. FN: s säkerhetsråd är idag blockerat på ett sätt som inte skiljer sig från det vi såg under det kalla kriget. Under den syriska konflikten har Ryssland och Kina visat att oviljan att se en vänskaplig regim störtas väger tyngre än det moraliska kravet om att sluta använda kemiska vapen mot civila. Detta är omoraliskt, men logiken med maktbalans är inte moralisk.

Vad vill USA ha?

Kina, Iran och Ryssland har utgjort Donald Trumps geopolitiska triangel. Alla tre har blivit varse att USA förblir centrum för den internationella ordning som de skapat. De utmanade var och en den amerikanska överhögheten – och får nu känna konsekvenserna av detta. USA är i ett handelskrig med Kina. Washington har straffat kinesisk export för att tvinga fram en omförhandling av det övergripande handelsförhållandet. Detta har fått larmklockorna att ringa i Peking. Landet var inte förberett på detta, inte redan nu. Den exportdrivna ekonomin är sårbar.

Kineserna är därför angelägna om att nå en förhandlad lösning, men har (med viss rätt) antagit att Trump skulle komma att kräva ännu mer av dem om de hade givit upp helt utan motstånd. Medan USA under Obama försökte förstå kineserna, ligger den antropologiska bördan nu på Kina. Peking har visat sig överraskande oförmöget att förstå Väst. Deras försök till motsanktioner bidrog bara till att blixtbelysa hur lite kineserna köper från USA.

Peking har på sistone signalerat en vilja att korrigera den kinesisk-amerikanska handelsobalansen. Allt de egentligen begär är att detta sker i tysthet för att undvika ansiktsförlust. Trump har dock velat att Kina ska förlora ansiktet. Det är en del av poängen. Som det också var när kineserna i september 2016 bjöd in president Obama till Peking och nekade honom den röda mattan-behandling de erbjöd andra ledare. Trump vill att världen ska se.

Vad hände? En insider från Washington sa det med följande ord: ”Kriget mellan ’Ikenberrians’ och ’Mearsheimians’ är över och de senare vann.” Han pratade om två utrikespolitiska skolor, var och en uppkallad efter en forskare, G. John Ikenberry och John J. Mearsheimer. Ikenberry har hävdat att om Kina får växa inom de etablerade institutionella ramarna så kommer det så småningom att utvecklas till att bli en förvaltare av den liberala världsordningen. Därför rekommenderas Väst att bereda Kina en plats i solen. När han talade inför miljardärerna i Davos 2017 gjorde Kinas ledare Xi Jinping sitt bästa för att framstå som en liberal internationalist.

Mearsheimer – å andra sidan – ser Kina som en autarki som har dränerat Västvärldens vitalitet genom att göra gemensam sak med Davos-eliterna. Tillsammans överförde de tekniken och produktionskapaciteten – källorna till det västerländska välståndet – till Kina. Han ser i Kina en strategisk rival som måste balanseras. Denna uppfattning är idag dominerande i Washington.

Kina begick två stora misstag. De utnyttjade Obamas vacklande och befäste öar i Sydkinesiska havet, i strid med de försäkringar man tidigare givit. Och de tillkännagav ambitioner att peta bort Västvärlden från dess ledande ställning inom High Tech i strategin ”Made in China 2025”. Detta fick till och med de dåsiga européerna att vakna.

Många i Europa hade glömt bort att Kina är en icke-demokrati som praktiserar merkantilism i ett nominellt frihandelssystem. I två decennier har kinesiska pengar haft fritt spelrum i Europa och blåst upp de industrier och teknologier som betalar för deras expansiva välfärdsstater och postmoderna politik. Genom dolda subventioner, artificiellt låg valuta och restriktiva hemmamarknader har Kina kunnat njuta av det bästa från två världar. Landet klädde ut sig till en dvärg medan det växte till en supermakt.

Västerlandets eliter gjorde denna utveckling till en dygd av nödvändighet, eftersom billigare konsumtionsvaror maskerade lönestagnationen i Europa och Amerika. Många arbetare fick se sin löneutveckling avstanna, men kunde ändå köpa mer konsumtionsvaror för samna lön. Om USA fortsätter att öka trycket kan Kina tvingas öppna sina marknader, men det kan också leda till prishöjningar och politisk instabilitet i Väst.

Amerikansk utrikespolitik har genomgått ett skifte under Trump. Under Obamas utrikespolitik för ”kontrollerad försvagning” försökte de blåsa nytt liv i Nixons allians mellan USA och Kina. Det viskades till och med med om att återskapa ett strategiskt partnerskap med Iran.

I det perspektivet var Ryssland mest ett irrelevant irritationsmoment; ”En medelstor hund med attityden hos en större hund” för att låna wikileaks beskrivning av en svensk utrikesminister. I Trumps utrikespolitik räcker det inte för Iran att avstå från kärnvapen. Teheran måste också nekas hegemoni i Mellanöstern. Trump-administrationen har egentligen sett Moskva som en naturlig partner i detta. Naturligtvis måste Ryssland gottgöra sig för att komma ur de sanktioner som hämmar ekonomin, men det finns verkligen en väg ut eftersom amerikanerna är angelägna om att undvika en verklig allians mellan Peking och Moskva.

Vad kan man lära sig? En lärdom är att USA numera är villiga att använda sin centrala roll i världsekonomin för att uppnå strategisk effekter. USA:s president har varit emot ”humanitära” krig, men saknar tålamod med opålitliga allierade. Turkiet fick den ekonomiska versionen av ett slag i ansiktet när landet vägrade att överlämna en oskyldig amerikan som fängslats i Turkiet. De amerikanska sanktionerna skakade Turkiets ekonomi 2018 och visade andra Nato-allierade att Trump-administrationen ser alliansen mer som en intressegemenskap, än som en värdegemenskap. De många allierade som planerar att avstå från löftet att spendera två procent av BNP på försvar till 2024 kan stå inför en otäck överraskning.

Det andra elementet är att USA planerar en stor marin uppbyggnad. Trump har satt igång planer på att bygga 40 nya krigsfartyg under de närmaste fem åren, även om detta antal verkar orealistiskt. Målet är ändå en flotta med 355 fartyg som kan absorbera förluster i en potentiell konflikt med Kina. I detta, liksom i president Trumps tal till FN: s generalförsamling i september, så förblir Steve Bannons intellektuella fingeravtryck tydligt. Den tidigare chefsstrategen må ha lämnat Vita huset men hans idéer har det inte.

Ser vi bortom det ofta twittrade: ”Vi förkastar globalismens ideologi och ansluter oss till patriotismens doktrin”, så var talet i FN anmärkningsvärt för dess detaljer och uppriktighet, vilket utan tvekan gör det till ett av de mest betydelsefulla utrikespolitiska anföranden som en amerikansk president hållit i modern tid. Saker har förändrats i Washington. Bland dem som bestämmer USA: s utrikespolitik är det svårt att hitta någon som inte har läst Graham Allisons bok ”The Thucydides trap” som förebådar krig mellan USA och Kina.

Thucydides-fällan

”Kort sagt, vi vill inte sätta någon i vår skugga, men vi kräver också vår plats i solen.”. Under en utrikespolitisk debatt i det tyska parlamentet 1897 formulerade utrikesminister Bernhard von Bülow det imperialistiska Tysklands utrikespolitiska ambitioner. Bakom den vänliga begäran låg ett dolt hot. Makt är en bristvara; om någon vill ha mer måste andra få mindre.

År 1907 skrev Eyre Crowe från British Foreign Office ett berömt memorandum som förklarade det nuvarande tillståndet för de brittiska förbindelserna med Frankrike och Tyskland. Han drog slutsatsen att Storbritannien borde möta rivalerna med ”oförändrad artighet och omtanke” samtidigt som han behöll ”den mest obevekliga beslutsamhet i att upprätthålla Brittiska rättigheter och intressen i alla delar av världen. ”

Crowe såg Tysklands växande makt och prestige som ett hot mot Storbritanniens imperium. Att bereda en plats i solen för Tyskland var inte ett alternativ. Fyra decennier senare drog George F. Kennan liknande slutsatser i ”Long Telegram”, som skisserade vad som skulle bli Amerikas ”inneslutningsstrategi” mot Sovjetunionen. Kommunisterna borde inte tillåtas öka sin makt på Förenta staternas bekostnad.

År 2019 hade förhållandet mellan världens ledande militära makter, USA, Ryssland och Kina försämrats kraftigt. Trots Kinas strävan efter att förmedla bilden av landets uppgång som något gott, så har USA har blivit oroligt. Kinas ekonomi är ungefär lika stor som USA:s och landet agerad alltmer självsäkert på den internationella arenan. Washington har tappat tålamodet med Kinas ”krona-jag-vinner-klave-du-förlorar” -attityd till frihandel.

Donald Trumps tullkrig mot Kina handlar om mer än handel. Det handlar om makt, om vem som ska dominera det internationella systemet under detta århundrade. Trump-administrationen har motiverat sina sanktioner genom hänvisningar till nationell säkerhet. De anklagar Kina för att ha riggat ekonomin och för statligt sanktionerad stöld av amerikansk teknik. Fokus ligger på de tio sektorerna som lyfts fram i den nämnda rapporten ”Made in China 2025”, Pekings strategi för industriell dominans.

Samtidigt har samarbetet mellan Ryssland och USA nått nya lågpunkter. President Trump har sagt att relationerna är sämre än under det kalla kriget. Vi är lyckligtvis långt borta från den kubanska missilkrisen, men sedan Krim-annekteringen har de ömsesidiga misstankarna ökat, åtföljt av ömsesidiga sanktioner och utvisade diplomater.

Kriget i Syrien började som ett inbördeskrig men utvecklades till en regional konflikt och en arena där stormakterna använde väpnad kraft som en form av kommunikation. Många har blandat sig i. Ryssland var mest beslutsamt och varnade Förenta staterna mot alla militära ingripanden i Syrien och varnade för de ”allvarligaste konsekvenser”. En del var oroliga för att Syrien skulle kunna leda till stormaktskrig. Det var alltid osannolikt. Mestadels för att ingen är beredd på ett större krig. Faran är att sådana förberedelser nu påbörjas. Förhållandet mellan stater kan jämföras med ett bankkonto där samarbete skapar ”förtroendekapital” och konflikter spenderar detsamma. Under det senaste decenniet spenderade stormakterna mycket mer än de tjänade.

Även om Ryssland på vissa sätt har stärkt sin position kan landet inte alls jämföra sig med USA. Kina, å andra sidan, är en supermakt på väg. Och om Ryssland och Kina skulle förena sina krafter, så har Västvärlden en äkta utmanare. Peking visar dock svagt intresse för att alliera sig med Moskva. Det skulle sannolikt krävas att något avgörande händer för att tvinga fram en sådan union. Ändå är Peking oroligt för huruvida USA kommer att försöka kväva Kina genom att neka landet tillgång till de resurser de behöver för att växa. I USA har ett antal kommentatorer förespråkat en sådan inneslutningsstrategi. Bush- och Obama-administrationen välkomnade Kinas tillväxt. Trump tycks ha föredragit inneslutning.

Fredliga maktförskjutningar är undantag i historien. Under ett besök i Washington i september 2013 hänvisade Kinas utrikesminister Wang Yi till femton historiska fall av stigande makter. I elva av dessa fall har ”krig brutit ut mellan de nya och etablerade makterna.” Wang listade inte de fall som han hänvisade till. Professor Graham Allison red till undsättning med sin bok The Thucydides Trap. Termen hänvisar till den grekiska generalen Thukydides förklaring av det peloponnesiska kriget. Det var ”Athens tillväxt och den oro som detta ingöt i Sparta som gjorde krig oundvikligt.”

Allison undersöker 16 historiska fall där en stormakt hotat att överträffa en annan. Tre fjärdedelar av fallen slutade i krig. Han drar slutsatsen att krig mellan Kina och USA är troligt, men inte oundvikligt. Mycket beror på hur Väst hanterar sina utmanare. Att inkludera eller att isolera? Det är frågan.

Robert Jervis ’”Perceptions and Misconcepts in International Politics” (1976) handlar om situationer som denna. Här påpekar statsvetaren att stater som utför vad som uppfattas som hotande handlingar gör det av två mycket olika skäl.

I vissa fall kommer aggressivt beteende inte som ett svar på ett upplevt hot utan som ett resultat av aggressiva ledare eller ideologiska motiv. Ett klassiskt exempel är Napoleon Bonaparte. I sådana fall fungerar försök att förhandla och kompromissa inte. Avskräckande beteende är det enda effektiva alternativet.

Egen militär styrka, tydliga ”röda linjer” och en vilja att följa upp hoten är den enda vägen ut när man står inför en oåterkallelig revisionistisk stormakt. Hökarna i USA tror att Xis Kina faller inom denna kategori.

Den andra huvudkategorin är aggressivt beteende motiverat av rädsla eller osäkerhet. I sådana fall kan hot och hårdhet bidra till att bekräfta denna rädsla, vilket skapar en motsvarande känsla av att alla tecken på svaghet kommer att utnyttjas. Risken med detta scenario är en växande spiral som kännetecknas av ökande fientlighet. I situationer där aggression bygger på verklig rädsla och osäkerhet är den bästa lösningen att kompromissa.

Med andra ord kommer resultatet av det pågående handelskriget sannolikt att få konsekvenser långt bortom handelsobalanser.

Asle Toje