16 jan 2023

I valet och kvalet mellan lag eller ordning

Tempus fugit – tiden flyr! 2023 är här, och det är i många avseenden tolv dystra månader som vi nu lämnat bakom oss. Förutom invasionen av Ukraina jämte svidande inflation har Sverige under året upplevt en grov våldsbrottslighet som slagit alla tidigare rekord.

På juldagen inträffade dödsskjutning nr 62 och det var pistolmynningarnas knallar snarare än klockornas klang som ringde in 2023. Samtidigt innebär regeringsskiftet att förändring äntligen är på väg. Det nya året till ära är det läge att diskutera förändringens närmare konturer; och framförallt varför tidigare åtgärder mot brottsligheten varit otillräckliga.

Låt oss börja med förändringen som nalkas. Den 20 december presenterade Tidöpartierna ett omfattande trygghetspaket, inkluderandes bland annat visitationszoner och anonyma vittnen. Förslagen befinner sig fortfarande i tidigt skede, och det är därför tyvärr inte möjligt att grotta ned sig i juridiska detaljer. Det finns dock liknande lagstiftning vars utformning kan ge ledning inför framtiden. Precis som en läkare ibland kan upptäcka en allvarlig sjukdom genom nedslag i patientjournalen, kan ibland ofullkomligheter i nyare tids lagstiftning avslöja djupare tankemässiga problem. Ett exempel härpå är den relativt färska lagen (2021:34) om tillträdesförbud. Författningen är en liten del av den stora kampen mot brottsligheten, men den placerar en ideologiskt viktig konflikt i blixtbelysning.

En kort beskrivning av regelverket är på sin plats. Lagen om tillträdesförbud trädde i kraft den 1 mars 2021, och innebär att individer under hot om straffansvar kan förbjudas att besöka vissa butiker. Principiellt sett är det ett lyckat koncept, eftersom kriminologisk forskning indikerar att många stölder begås av ett fåtal individer. Vid närmare genomläsning visar sig lagen emellertid vara behäftad med åtskilliga problem.

Mest iögonenfallande är själva processen som sådan. En butiksägare kan inte själv meddela förbud, utan måste i stället begära förbud hos åklagare. Kraven för att utfärda förbud är i sin tur förvånansvärt stränga, och SVT rapporterade så sent som i mars att fler än hälften av alla ansökningar avslås. Om åklagaren trots allt beviljar begäran har den person som förbudet riktar sig mot dessutom en ovillkorlig rätt att begära domstolsprövning och dessutom rätt till ett fysiskt sammanträde inför rätten.

Låt oss anta att en butiksägare trots allt väljer att gå igenom processen, och att han i slutändan också vinner bifall. Vad är belöningen? Innan jag avslöjar det, så måste jag av skadeståndsrättsliga skäl varna läsare med förhöjt blodtryck. Nedan följer straffbestämmelsen som utgör kärnan i lagen om tillträdesförbud:

“22 § tillträdesförbudslagen: Den som bryter mot ett tillträdesförbud döms för överträdelse av tillträdesförbud till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Här har du förresten straffskalan för ett annat brott, som ofta är aktuellt i sammanhanget:

“8 kap. 2 § brottsbalken: Är brott som avses i 1 § [stöld] med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa stöld till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Den som bryter mot ett tillträdesförbud, får med andra ord inte strängare straff än om han hade snattat från butiken! Hela den segdragna byråkrati jag beskrivit ovan är nästan helt poänglös. Tjuven kan gå in och stjäla precis som förut, och den enda skillnaden är att antalet dagsböter möjligen blir aningen högre om han blir ertappad. Eftersom reglerna är så krångliga kan seriebrottslingar dessutom utan större problem kontra ett tillträdesförbud genom att byta butik.

Att göra lagen om tillträdesförbud mer användbar vore enkelt. Ett alternativ vore att behålla krånglet, men samtidigt kraftigt skärpa straffet för brott mot tillträdesförbud. Då skulle det vara lönt för näringsidkare att söka tillträdesförbud mot särskilt problematiska tjuvar. En annan variant är att behålla den låga straffskalan, men att slopa byråkratin och låta näringsidkarna själva utfärda förbud genom offentliga anslag i butikens entré. Den ordningen rådde i princip tidigare fram till dess att HD underkände den (se NJA 1995 s. 84), och att återinföra den vore ett verkningsfullt vapen i kampen mot tjuveriet.

Båda dessa förslag skulle emellertid kräva ideologiskt plågsamma uppoffringar för vänsterliberaler. Det ena kräver en instrumentell syn på straff där straffskalan inte står i “proportion” till brottets allvar, utan istället främst syftar till att inkapacitera brottsbenägna individer. Det andra kräver i sin tur en mer flexibel men mindre rättssäker process, där lokalsamhället får diktera hur staten ska använda sitt våldsmonopol. Båda alternativen förutsätter kort sagt större fokus på ordning framför lag.

Med detta konstaterande har vi också nått pudelns kärna: ty det är ovanstående distinktion jag egentligen vill uppehålla mig vid. På senare tid har “lag och ordning” blivit samhällsdebattens slagord par excellence. I synnerhet konservativa upprepar gärna formuleringen likt ett mantra. Jag gör dock gällande att ordet “och” är felvalt. Bland allmänheten är det illa känt, men alla med erfarenhet av praktisk brottsbekämpning eller praktisk rättstillämpning vet att ett annat ord ibland binder samman begreppen bättre. Det handlar inte alltid om lag och ordning, utan lika ofta om lag eller ordning.

Lagen om tillträdesförbud illustrerar skillnaden. Det är en författning som helt lagt tonvikten på att säkerställa lagenlighet, och rättssäkerhet är dess paroll. Men i sin ängslan för att en enda person felaktigt förbjuds från att bevista sitt lokala ICA, har regelverket lämnat lokalsamhällets behov av ordning därhän. Lagen är så omständlig, så sönderjurifierad, så inadekvat i kraft, att den är ineffektiv. I stället för en sund balans mellan lag och ordning, har tonvikten lagts på lagenlighet: till lagens och ordningens förfång.

Lyft blicken. Du kommer snart att upptäcka samma motsättning på område efter område inom Sveriges kriminalpolitik. Var inte polisens undfallenhet under påskkravallerna ett enda stort förkastande av ordning till laglighetens förmån? Nog följde polisen lagen till punkt och pricka – men ordningen gick förlorad. Glöm kärnkraft mot vindkraft eller bidragslinjen mot arbetslinjen: detta är konflikten som genomsyrar svensk politik.

Grunden till motsättningen är i sin tur enkel att förklara. Kortfattat framhärdar vänsterliberaler fortfarande i en föreställning att staten utgör det främsta hotet mot frihet och den goda samhällsordningen. Fler och fler konservativa har däremot begripit att faran numera företrädesvis störtar fram från annat håll, dvs. från konkurrenter om den samhälleliga makten såsom gäng- eller klankriminella. Praktiskt sett står kampen mellan de som innerst inne vill att rättsväsendet ska vara ineffektivt i syfte att “skydda” laglydiga individer, och de som vill frigöra dess kraft för att nedkämpa en gemensam fiende.

Tidöavtalets mest centrala reformer tar som tidisikte på kriminalpolitiken, och nästan samtliga avtalets uppslag är goda. Samtidigt är det till syvende og sidst inte i idéerna, utan i detaljerna och i lagtexten som agnarna kommer att skiljas från vetet. Den som stiftar lag måste härvidlag förstå vilka motsättningar han har att hantera.

För att uttrycka saken klarare, och för att runda av: i den händelse att lagen om visitationszoner blir lika tandlös som lagen om tillträdesförbud kan vi lika gärna vara utan den. Min bestämda åsikt är att vi framledes i betydligt större utsträckning än idag måste prioritera ordning framför lag. Det står dig fritt att välja annorlunda – men valet kommer du inte undan.

Johannes Norrman