16 februari 2021

Malcom kyeyune: censurens geopolitik

I en tidigare krönika här skrev jag om den uråldriga kampen att bestämma över vad andra får och inte får säga – censur kontra yttrandefrihet, med andra ord. Att denna debatt kommit tillbaka med en intensitet vi inte sett på årtionden är en nyhet som knappast undgått någon, men det är värt att fundera lite grann på det slagfält som kampen numera utspelar sig på; de digitala medierna.

Lyssnar man på en amerikansk demokrat eller en svensk socialdemokrat så får man lätt intrycket av att det vi har framför oss är en enkel (nåja) avvägning mellan olika liberala och demokratiska principer. Yttrandefrihet är bra, men att kränka andra eller sprida ”farliga” narrativ som delar upp folk i ”vi och dom” är inte bra, och så vidare. Ute i den politiska verkligheten är dock frågor om techjättarnas vara eller inte vara något som knappast börjar eller slutar vid abstrakta principer.

När Donald Trump bannlystes från alla sociala medier i en koordinerad kampanj mot honom var det en del amerikanska konservativa som jublade över att Trump faktiskt fick stöd från ett något oväntat håll – Angela Merkel, Tysklands rikskansler. Hon ansåg att sättet som dessa företag betett sig var mycket problematiskt och något som knappast borde tolereras i Europa. De konservativa applåderna tystnade dock något när de upptäckte skälet till att Merkel var så skeptisk: snarare än någon ovillkorad kärlek till det fria ordet handlade Merkels tveksamhet om att privata företag nu tog sig friheten att ägna sig åt gränsdragningar som egentligen bara staten hade rätt att göra. Detta är knappast en föga förvånande hållning (annat än för frihetsälskande och lite naiva amerikaner), men den visar på komplexiteten i kampen om våra digitala utrymmen. Rent inrikespolitiska intressen – säg, att se till att folk inte sprider den sortens ”berättelser” som får folk att vilja rösta på SD – blandas här med rena geopolitiska avväganden.

I dagsläget är de stora techjättarna vi alla känner till – Facebook, Twitter, Google – tätt bundna till den amerikanska staten, och framförallt det demokratiska partiet. Enligt Center For Responsive Politics, en amerikansk s.k ”watchdog”, gick ungefär 98 % (!) av donationerna från internetbolagen till Joe Biden i valcykeln 2020. Därmed är det enkelt för amerikanska progressiva att tro på en sorts uppdaterad version av det gamla uttrycket: ”What’s good for the country is good for General Motors -and vice versa!”, såsom GMs före detta VD Charles Wilson uttryckte det innan han gick med i Eisenhowers administration. Vad som är bra för landet och för demokratin är bra för Google, och vice versa!

När svenska socialdemokrater ska försöka haka på trenden att försöka använda techjättarnas plattformar för att uppmuntra sedlighet och fina progressiva värden har de dock ett problem. I USA är symbiosen mellan politiker och dessa företagsjättar byggd på starka finansiella band; företagen ger miljarder till politikerna, som sedan de facto vet att ta hänsyn till dessa företags intressen på olika sätt. Även om alla politiska donationer någonsin framställs som om de enbart handlar om frivilliga bidrag utan några som helst förväntningar på återbetalning är tjänster och gentjänster politikens mest grundläggande valuta. Några liknande relationer finns dock knappast här i landet lätt och lagom; Sverige är helt enkelt för litet för att Silicon Valley ska ha särskilt stora skäl att bry sig. Enbart på EU-nivå finns det en tillräckligt stor marknad för att dessa företag ska kunna tvingas lyssna på politikerna.

Samtidigt är makt alltid ett nollsummespel. De stora techjättarnas intresse är i första hand att tjäna pengar, inte att sprida god moral. Ju fler politiker som kräver av dessa företag att de blandar sig in i olika nationella politiska maktkamper – såsom exempelvis kampen mot Sverigedemokraterna, eller mot Brexit Party i Storbritannien – desto större huvudvärk blir det för dessa företag, och desto större blir den politiska risken att de råkar ställa sig på den förlorande sidan på sikt.

Det finns således något tämligen naivt med socialdemokratins vurm för en räddande storebror från Silicon Valley. Naivt, för att man till synes verkar vilja tro på berättelsen om att dessa företag på allvar bryr sig om rättvisa och sanning och demokrati, kosta vad det kosta vill. Vill man få dessa techjättar att frivilligt ställa sig på sin sida och lägga tummen på den politiska vågskålen måste man dock erbjuda dem något de verkligen vill ha; och här har varken socialdemokratin eller Sverige som sådant särskilt mycket att erbjuda. Mao Tse Tung ska ha sagt om USAs kärnvapen att de i slutändan bara utgjorde ”en papperstiger”. Hade han levt idag skulle nog samma bedömning utsträckt sig till de sociala mediernas förmåga att på något sätt avgöra de stora politiska striderna som Europas länder står inför. Den som hoppas på räddning därifrån kommer i längden att bli besviken.

Malcom Kyeyune