4 mars 2021

Malcom kyeyune: vad vilja reformisterna?

Nu i dagarna har det blivit allt mer liv kring S-föreningen Reformisterna. Efter en mycket uppmärksammad start för ett par år sedan blev det raskt ganska tyst om denna förening, men inför nästa S-kongress verkar man ha vaknat till liv igen. Reformisterna publicerar nu regelbundet siffror om just hur många nya medlemmar man värvat (tydligen har man fått in drygt 500 medlemmar sedan årsskiftet, i skrivande stund) och Daniel Suhonen – föreningens frontfigur om inte ordförande – hoppas uppenbarligen att kunna göra Reformisterna till en maktfaktor inom politiken.

Det är vid det här laget uppenbart att Suhonen ser Sverigedemokraterna – och ”högerpopulism” rent generellt – som den avgörande politiska rivalen idag. Högersossarna är i denna världsbild framförallt svaga och/eller dumma. Likt arbetarrörelsens svar på Neville Chamberlain, helt naiva inför faktumet att fienden menar allvar. Partier som SD, Rassemblent National, Fratelli d’Italia och till och med Nigel Farages Brexit Party är däremot inte dumma; de är onda; dessa partier är fiender som inte räds att kläcka långsiktiga planer och som är sluga nog för att kunna implementerar dem. I detta politiska schema motsvarar Reformisterna och besläktade rörelser (Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, i någon mån även Jean-Luc Melénchon) den ”riktiga” arbetarrörelsen, en samling Winston Churchills med klarsyn nog att se fienden för vem han är, med beslutsamheten att faktiskt göra vad som krävs för att besegra den allt mäktigare högern.

Den här berättelsen är smickrande för alla involverade, förutom då alla andra sorters socialdemokrater, som får i uppgift att bära skulden för alla politiska misslyckanden sen åtminstone Meidnerplanen. Men eftersom ingen egentligen bryr sig om vad gråsossarna tycker, är detta inte något reellt problem; den politiska scenen kan således kokas ner till en lättsmält berättelse om de modiga rebellerna mot det onda imperiet. Verkligheten är dock långt mer komplicerad än vad Daniel Suhonen och hans politiska meningsfränder verkar vilja få det till; bilden av vem som är ”rebell” och vem som är del av ”imperiet” blir dessutom mycket mer tvetydig om man faktiskt öppnar ögonen och ser vad som skett under de senaste årens politiska utveckling.

Stället en reell analys av Reformisterna måste börja är, logiskt nog, vid de politiska rörelser som ligger närmast Reformisterna själva; vi talar här således främst om Momentum under Jeremy Corbyn i Storbritannien, och Bernie Sanders kampanj i USA. Båda dessa rörelser har, i backspegeln, visat sig vara enorma misslyckanden. De har dock utgått från precis samma politiska lägesbeskrivning som Reformisterna. Analysen som görs låter ungefär så här: i hela västvärlden har (social)demokratiska partier av olika anledningar ”glömt” sina arbetarväljare och därmed hamnat i en lång, utdragen kris. Denna kris kommer inte att lösas av mer ”nyliberal” politik, men trots detta fortsätter mitten- och högerfalangerna i dessa partier med just denna sorts politik, vilket på sikt riskerar att totalt fälla dessa partier och göra dem irrelevanta. Därmed är det dubbelt nödvändigt för en mer taggad och ”traditionell” vänsterrörelse inom partierna att ta över tyglarna och vinna tillbaka arbetarväljarna innan det är för sent.

På ett plan låter detta inte som en särskilt konstig beskrivning av det politiska läget. Analysen verkar, åtminstone på ytan, adressera trendlinjer som i sig omöjligen går att förneka. Exempelvis är det helt och hållet sant att partier som USAs demokrater eller brittiska Labour över tid tappat allt fler av sina arbetarklassväljare till högern, samtidigt som dessa partier plockat upp fler och fler högutbildade höginkomsttagare som tidigare var långt mer intresserade av att rösta borgerligt. I den anglosaxiska världen (främst USA och Storbritannien) har denna utveckling dessutom gått makalöst fort.

Vad är då problemet? Tja, även om diagnosen kan sägas bära sanningens prägel, har den föreslagna medicinen en tämligen tveksam relation till fakta på marken. Labour under Corbyn upplevde en stor medlemsexplosion, men detta var inte den traditionella arbetarklassen som strömmade tillbaka till arbetarrörelsen och socialismens välkomnande famn. Tvärtom; om Tony Blair öppet hade som mål att få den övre medelklassen att bli den nya socialdemokratins politiska kärna, så var det – ironiskt nog – faktiskt Jeremy Corbyn som fullbordade Blairs projekt till en grad Blair själv bara hade kunnat drömma om. Att Corbyn hade några sådana planer när han blev partiledare är, minst sagt, extremt tveksamt. Men oavsett hans attityd i frågan var detta resultatet. Under Corbyns period som partiledare skedde det mest katastrofala arbetarklasstappet i partiets historia, samtidigt som den högutbildade och urbana medelklassen strömmade till med större entusiasm än någonsin tidigare. En liknande utveckling drabbade Bernie Sanders kampanj 2020 jämfört med 2016: ju mer framgångsrik och poppis Sanders blev, desto mer tilltalande verkade han bli hos USAs yngre, högutbildade stadsbor, och desto mindre lyckades han med sina försök att konkurrera utanför dessa väljargrupper.

Möjligtvis går det att förstå Reformisternas relativa radiotystnad under 2020 som en respons på att Momentum, den rörelse bland annat medgrundaren Sara Karlsson nämnde som ”ett inspirerande exempel” för reformisterna i början av 2019, visade sig vara mer lämpat att döda sitt parti, än att rädda det? Men om så är fallet är det otydligt om någon i rörelsen faktiskt dragit några lärdomar av sina brittiska syskons katastrof. Mycket talar för att så faktiskt inte är fallet.

Den stora spänningen inom rörelser som Reformisterna, Momentum, eller kampanjen kring Sanders är det som vi, för att tala som lite gammaldags marxister för en stund, skulle kunna kalla för skillnaden mellan ”objektiva” och ”subjektiva” politiska förutsättningar. Alltså: på det rent subjektiva planet rådde det ingen tvekan om att de unga förmågorna i Momentum verkligen såg sig själva som arbetarklassens försvarare och förkämpar, även om deras hållning var en där arbetarklassen helt enkelt skulle ”hjälpas” utifrån, av aktivister som kanske visste deras eget bästa bättre än de själva gjorde. Rent objektivt – sett till resultat, inte till tankar – blev dock Momentum en rörelse som stöpte om partiet mer i Tony Blairs anda än Tony Blair själv. Inom politiken finns det helt enkelt en skillnad vad man tror att man är, och vad man faktiskt – i sin objektiva roll – visar sig vara.

Aktivisterna i Momentum kunde inte (eller ville inte?) se att deras eget ganska självutnämnda förmyndarskap av en klass de på det stora hela inte tillhörde själv, medförde två enorma politiska problem. För det första tycker folk sällan om att bli tilldelade ”förmyndare” eller ”talespersoner” utan någon egen input på processen. För det andra är det i längden riktigt knepigt att hålla isär de intressen och prioriteringar som kom från gruppen ”aktivister” och de intressen och prioriteringar som kom från de människor aktivisterna ville tala för. Det finns helt enkelt inga garantier för att ”förmyndarna” väljer att agera i andras intressen. I Brexit-frågan gick detta ideal överhuvudtaget inte att upprätthålla, och konflikten mellan en högutbildad och urban partikader och en arbetarklass som faktiskt inte nöjde sig med att vara helt passiva röstboskap gick att se helt i öppen dager. Denna konflikt – där den förstnämnda sidan tog sig rätten att börja läxa upp och skälla ut arbetarna för sitt bristande politiska medvetande – går i längden inte att skylla enbart på högern.

Det vore futtigt – och antagligen också felaktigt – att försöka anklaga Reformisterna för att vara cyniska aktörer som blott vill försöka utnyttja svenska arbetarväljare för sina egna ambitioners skull. Det är däremot helt på sin plats att påminna om denna grundläggande skillnad mellan vad folk vill göra eller tror att de gör, och vad de faktiskt är kapabla att åstadkomma. De svenska socialdemokraterna har idag ett enormt problem i sitt långsamma tapp av arbetarklassväljare. Här bör man knappast förstå en Stockholmsdominerad förening där de flesta ansiktena utåt dessutom behärskar den amerikanska progressiva identitetspolitikens alla termer som ett avbrott i den trenden, utan snarare som en naturlig accelereration av samma trend.

Att Reformisterna inte klarar av att ens ha en åsikt i frågor gällande invandring är knappast för att de konsulterat den svenska arbetarklassen och kommit fram till att LO-väljare helt enkelt inte tycker någonting alls i dessa frågor. Anledningen är istället den uppenbara: frågan är omöjlig bland de samhällsgrupper som Reformisterna består av (på det hela taget urbana, högutbildade, yngre tjänstemän) och därmed spelar det ganska lite roll vad som händer eller inte händer bland LO-medlemmar som hotar att glida iväg till SD.

Således är den smickrande berättelsen om de unga rebellerna som slåss mot det onda gråsosse-imperiet för att rädda den traditionella socialdemokratin ganska svår att tro på. De ack så hatade ”högersossarnas” roll bakom Socialdemokraternas tapp av arbetarväljare är långt mer tvetydig än vad som ofta påstås. Även om man köper denna ganska förenklade bild av hur faktionerna går i ett parti som (S), så är problemet att ”högern” eller ”gråsossarna” knappast är ensidigt ansvariga för partiets utveckling. Må hända att högern inte är överdrivet intresserade av vad LO-väljare vill, men de är inte hundra procent intresserade av vad urbana, högutbildade tjänstemän vill, heller! Och även om man är beredd att kompromissa åt det ena hållet (se exempelvis eftergifterna inför stureplanscenterns monomani kring arbetsförmedlingen) är man precis lika beredd att kompromissa åt det andra hållet också, allt utifrån en sorts principfast principlöshet gentemot olika intressegrupper. Kanske är det just denna brist på lojalitet – inte till arbetarklassen, utan till ambitiösa, välutbildade urbana väljare – som gör att skon faktiskt klämmer?

Slutligen: ett gott råd att ge till Reformisterna, i den lilla mån goda råd är värda någonting inom politiken numera, är att seriöst fundera på hur de ska överbrygga det stora gapet mellan alla dessa subjektiva uppfattningar, ärligt hållna ideal och teorier om politikens mål och medel, och de objektiva politiska faktorer som nyligen ledde deras föregångare och politiska artfränder rakt in i en politisk katastrof vars like bokstavligen inte skådats på nästan hundra år! Goda intentioner och fina idéer i all ära, men det behövs nog någonting mer än att gå till strid med samma sorts plan, samma sorts klassbas som Momentum, och hoppas att det går bättre denna gången.

Ett gott råd att ge till alla andra, är att se bortom de ord och idéer som Daniel Suhonen eller Markus Kallifatides idag ger uttryck för, och se mer till vilken roll de faktiskt kommer att spela. Om (eller kanske snarare när?) den svenska Socialdemokratin förvandlar sig själv till en ”rörelse” för en den välutbildade, urbana medelklassen, är nog det knappast Magdalena Andersson, Payam Moula, eller Stig-Björn Ljunggren som kommer att visa sig vara arkitekterna bakom denna politiska transformation.

Malcom Kyeyune