20 april 2021

Malcom kyeyune: den eviga debatten

Ett nytt år, en ny debatt om en av Sveriges absoluta politiska klassisker: detta med mäns eviga, återkommande våld mot kvinnor. Den som har varit med ett tag kommer nog ihåg att dessa nationella debatter är lite grann som svamp efter regn; det enda förvånande med deras återkomst är numera hur förvånade folk ändå tycks bli över att de är tillbaka.

Dessa debatter triggas i regel av någon särskilt hemsk händelse; denna gång är skälet att det i Sverige under mycket kort tid inträffat flera mord på kvinnor. Det uppenbara problemet är dock att denna debatt i princip är garanterad att inte leda någonstans, annat än att den kommer låta de vanliga figurerna rida på sina vanliga, om än tämligen utmärglade, käpphästar. Debatten om mäns våld mot kvinnor i Sverige lider nämligen av ett allvarligt systemfel, som gör att den aldrig kan ta tag i problemen som den påstås handla om. Jag talar självklart om den stora elefanten i rummet här, vilket är frågans relation till Sveriges invandringpolitik.

Jag gissar att de flesta läsare redan nu kan höra den absolut vanligaste reaktionen på ett sådant påstående ringa i öronen. ”Invandring? Menar du på allvar att svenska män inte slår kvinnor!? Typisk rasism!”. Men detta är inte problemet. Även om få människor är modiga nog att förneka möjligheten att vissa invandrargrupper skulle vara överrepresenterade vad gäller våld mot kvinnor är det inte här som skon klämmer.

Det som gör Sveriges hållning i kvinnofrågan så schizofren är inte en vägran att erkänna att vissa grupper av män är ”bättre”, alternativt mindre dåliga, än andra grupper män. Det stora problemet är vägran att erkänna de olika och skiftande sociala funktioner som våld mot kvinnliga familjemedlemmar faktiskt har. Mannen som agerar ”kontrollerande” mot kvinnor i sin närhet kan självklart vara en svartsjuk vanlig svensson, men i praktiken vet nästan alla att det finns ett större problem som lurar här.

Patriarkala kulturer som praktiserar strikt endogami – det vill säga ingifte inom den egna sociala gruppen – fungerar tämligen annorlunda än den svenska kulturen. Gudrun Schyman må hävda att det är samma talibaner här som där, men till skillnad från pashtuner är exogami regel och inte undantag i Sverige. Den tyranniska fadern från Mellanöstern som kontrollerar sina döttrar, gör inte detta för att folk från Mellanöstern är unikt onda, utan för att detta är en social och kulturell miljö där strategiska giftermål till stor del handlar om att bevara egendom och lojalitetsband inom familjen.

Detta är en av anledningarna till att frågan om huruvida kvinnor ska ärva lika mycket som män (vilket är regeln i Sverige) blivit en fråga för vissa muslimer, där man helst vill karva ut egna undantag som möjliggör en mycket mer begränsad arvsrätt för döttrar. Återigen: det som driver detta är inte något irrationellt hat mot de egna döttrarna, utan för att den metod som man traditionellt har använt för att hålla samman släkten och konsolidera egendom, faktiskt är hotad om kvinnor ges lika stor arvsrätt.

Vad svenska debattörer älskar att göra är att ignorera allt detta, och istället placera hela problemet i mäns kosmiska ondska. Med den diagnosen väl ställd är det en enkel sak att stänga ner all ytterligare diskussion om de faktiska krockar och konflikter som uppstår i mötet mellan två kulturer, därför att ett påpekande av detta blir samma sak som att säga att invandrarmän är ”mer onda” än svenska män, vilket ju bara måste vara utlopp för någon sorts rasism.

Det finns en motsättning här vars innebörd sällan verkar förstås av någon sida i debatten. Folk på den högra sidan brukar bestämt hävda att vänsterns fokus på den svenska mannens ”ondska”, även i fall där överrepresentationen av invandrarmän är helt bortom all vett och sans, på något sätt avslöjar vänsterns stora kärlek till ”den andre”. Detta laserfokus på den inhemska grannens ondska och ursäktande av alla andras beteenden är, åtminstone enligt denna berättelse, ett tecken på ett irrationellt hat mot det egna, och en lika irrationell kärlek till det främmande.

Detta är fel. Sveriges mörka hemlighet är att verkligheten ser precis tvärtom ut. Att så många väljer att fokusera på ”ondskan” hos alla män, och framförallt på just svenska män, är för att ingen är intresserad av att prata om verkligheten: att i många hem uppfostras söner att slå sina systrar, inte för att sönerna är onda, utan för att ”skydda” sina familjer. När normer kring män och kvinnor kommer därifrån går det inte att få bort dem genom att behandla dem som fall av ”snedvriden kvinnosyn”, lika lite som det går att bota en hjärntumör genom att ta en huvudvärkstablett.

Sveriges ”progressiva” är på det hela taget fega, följsamma, och vana vid att säga vad omgivningen förväntar sig av dem. Bortom alla deras plattityder om tolerans är den cyniska realiteten att de ser på invandrare som en sorts sommarkatter; lätta att älska, ännu lättare att överge. Ideologiska accessoarer som gärna bör synas på kultursidor, men vars problem man inte vill bo för nära eller tvingas relatera till. Kom inte till oss och prata om dessa problem, är attityden, därför att vi vill inte veta och bryr oss inte om dem!

Därmed rör sig debatten om mäns våld mot kvinnor alltid i cirklar. En sorts manisk volontärism – där allt bara löser sig om vi tillsammans tänker positiva tankar och slutar vara så onda – tränger ut alla konkurrerande diskussioner som faktiskt skulle ha en chans att hjälpa många kvinnor, kvinnor vars familjer återigen inte representerar ondskan själv, utan bara ett djupt missanpassat sätt att leva på, givet det land som de faktiskt valt att komma till.

Sveriges progressiva krafter behöver dock detta eviga spel för gallerierna, eftersom de aldrig har varit särskilt intresserade av att faktiskt kunna integrera andra kulturer, eller någonsin har brytt sig om att fråga varför dessa andra kulturer ser ut som de gör. Därför kommer vi att fortsätta ha en svensk kabukiteater med gladlynta hjältinnor som modigt slåss mot ”alla män” utan att någonsin komma någon vart, låtsasdebatter som inte klarar av att besvara frågan hur vi faktiskt ska kunna leva tillsammans i längden, debatter som i slutändan inte hjälper någon.

Att hjälpa folk, eller att komma någon vart, har nämligen aldrig varit poängen.

Malcom Kyeyune