2 juni 2021

En världsordning som knakar i fogarna

Det verkar nu klart att en ekonomisk kris är att vänta efter Coronapandemin. Både statsministrar och centralbanksdirektörer oroar sig för att 2022 kan bli året då priset till sist ska betalas av de skandinaviska ekonomierna.

Men detta hot är hanterbart i jämförelse med de problem som vi kommer att möta om den ekonomiska krisen förvandlas till en systemkris.

USA:s försvagning gentemot Kina har gått snabbt. Uppskattningar visar att den amerikanska ekonomin krympte med 3,5 procent under 2020, medan Kinas växte med 2,3 procent. Enligt siffror från analysföretaget Wind Information skjuter detta fram datumet då Kinas ekonomi blir störst till 2028.

Fredliga maktskiften är undantag i världshistorien. Under ett besök i Washington i september 2013 hänvisade Kinas utrikesminister Wang Yi till femton historiska fall av maktskiften mellan stormakter.

I elva av dessa fall har ”krig brutit ut mellan de nya och etablerade stormakterna”. Wang presenterade dock inte någon lista över de fall han syftade på. Graham Allison kom senare till undsättning med sin bok om vad han kallar Thukydidesfällan.

Begreppet hänvisar till den atenske generalen Thukydides förklaring till det peloponnesiska kriget. ”Det var Atens framgångar och rädslan som detta skapade i Sparta, som gjorde kriget oundvikligt.”

Allison undersöker 16 historiska fall där en stormakt hotar att ersätta en annan. I tre fjärdedelar av fallen slutade det i krig. Han drar slutsatsen att krig mellan Kina och USA är troligt, men inte oundvikligt.

Naturligtvis klarar sig amerikanerna bättre än Europa, som marineras i låg tillväxt. Konsultföretaget PricewaterhouseCoopers prognostiserar att Europa kommer att vara en världsekonomins avkrok innan 2050. I prognosen kommer även USA vid tidpunkten att ha blivit omsprunget av Indien.

Journaliststrategen Robert D. Kaplan har länge oroat sig för de politiska konsekvenserna av ett USA som lever över sina tillgångar. När USA väl börjar räkna på kostnaderna för att leva upp till alla de säkerhetsgarantier som man har ställt ut, kommer det att ställas krav på att förpliktelserna måste reduceras.

Kaplan tror att detta ”inte nödvändigtvis kommer att leda till ett säkerhetsdilemma för USA, men det kommer att leda till en multipolär värld, och slutet på den amerikanska dominansen”. De som först kommer att känna av detta är de som har outsourcat sin säkerhet till USA, länder som Norge och – delvis – Sverige.

Världen kommer att stå inför ett maktvakuum som kan komma att pågå i decennier. Tomrummet uppstår eftersom Europa och USA befinner sig i en fas av relativ försvagning medan Kina, Indien och Ryssland kräver stormaktsstatus utan att vara intresserade av de förpliktelser som följer med en sådan status.

Detta är viktigt eftersom det – som historikern E. H. Carr stipulerar – krävs tre faktorer för att skapa en systemkris:

• Närvaron av mäktiga och missnöjda stater i utkanten av det internationella systemet.
• En djup och ihållande kris i den globala ekonomin.
• Bristen på vilja eller förmåga hos den ledande stormakten att garantera en internationell ordning.

Utan en sådan garant kan starka stater kränka svagare stater och komma undan med det. Samtidigt som nya stormakter växer fram övergår makten till nya arenor. 1990-talets entusiasm för institutionaliserade och överstatliga organ har ersatts av en övergång till informella forum.

FN har försvagats av sin oförmåga att ta sig an nya maktrealiteter. Indien och Brasilien står fortfarande utanför säkerhetsrådet. Precis som föregångaren Nationernas Förbund, begränsas FN av svagt ledarskap och ineffektiv byråkrati.

Det är smärtsamt för länder som Norge och Sverige, länder som investerat mer än andra i en FN-ledd världsordning, både vad gäller skattebetalarnas pengar – och i form av våra bästa och skarpaste hjärnor. Inget land i världen spenderar mer per capita på internationella institutioner än Norge och Sverige.

Kina leder täten av nya stormakter. Men lika viktig som frågan om vilka de nya stormakterna blir, är frågan om vilka som inte platsar. Det verkar nu uppenbart att EU inte kommer att bli en av parterna i en multipolär världsordning.

Orsakerna till detta är många. Den kanske viktigaste är bristen på ett effektivt beslutsförfarande som gör det möjligt att fatta beslut även när de 27 medlemsstaterna inte är eniga, vilket de sällan är. Det återstår att se vilken slags union som kommer ut i andra änden av pandemin.

Det uppseendeväckande är inte att vissa institutioner kämpar i motvind, utan att alla gör det samtidigt. Rotrötan som drabbat FN och EU gnager också vid rötterna på de andra ekar som planterades i andra världskrigets aska.

Frihandeln är pressad. Världshandelsorganisationens ”one size fits all” har redan ersatts av en spaghettiskål av bilaterala avtal. Omstruktureringen åtföljs av protektionism, om inte i teorin så i praktiken.

En liknande ”bilateralisering” verkar nu även synas inom säkerhetspolitiken. För Nato har Afghanistan absorberat politiska- och militära resurser under hela 2010-talet. När vi drar oss ur i september, gör vi det med oförättat ärende.

En splittrad allians kämpar för att uppträda samspelt. Mycket tyder på att Nato är på väg att byta skepnad från att ha varit en militär försvarsallians till att bli ett politiskt-militärt samrådsforum, en samlingsplats för koalitioner av frivilliga, likt det vi såg under Libyenkriget 2011.

De europeiska ländernas förkärlek till att konsumera säkerhet, i stället för att producera den, flyttar bördan och ansvaret till USA. Rösterna i Washington som anser att Europa är en kostsam distraktion, tystnade inte med president Trumps avgång. Tankar som dessa skapar osäkerhet i Europa.

Ett Nato utan USA har vid en krigssituation ingen reell kapacitet att försvara medlemmarnas territorium. Det är därför väntat att militärt svaga länder som Norge söker sig närmare Washington, vilket tydliggörs i Norges nya försvarsavtal med USA.

Faran, som E. H. Carr påpekade i sin post-morten över upptakten till andra världskriget, är att stormakterna (i vårt fall USA) försvagas i sin vilja att fungera som polis, vaktmästare och beskyddare av det internationella systemet – besvikna över att systemet har tillåtit rivaler att växa fram.

Rivalerna har å sin sida (vi har redan nämnt dem) inte någon vilja att ta sig an systembärande uppgifter, eftersom de (ofta med rätta) kommer att hävda att de internationella ramverken är utformade för att förlänga de etablerade stormakternas dominans.

Robert Gilpin påpekar i sin bok War and Change in World Politics att maktskiften av det slag vi nu står inför, är farofyllda eftersom de:

• uppmuntrar opportunistiska stater att försöka ändra status quo.
• främjar illvilliga uppfattningar om den andres egentliga syften,
• frestar försvagade stater att ta konfrontationer förr snarare än senare;
• gör felbedömningar mer sannolika.

Systemet kommer därför med nödvändighet att utmanas av nya uppstigande makter. De farligaste ögonblicken i världspolitiken uppstår när den försvagade ledande staten inte längre upprätthåller den gamla ordningens regler. Detta föder osäkerhet, otrygghet och riskabelt beteende.

Norden är på väg in i en ny säkerhetspolitisk verklighet. För Norge innebär detta en utmaning, för Sverige en kris. Landet verkar sakna viljan att bygga upp ett tillräckligt försvar och – samtidigt – förmågan att ta konsekvenserna av detta – att söka allianser.

Skandinaviens har retoriskt tagit höjd för situationen – men i praktiken spenderas ländernas utrikespolitiska resurser på gårdagens idealism – inte inom de områden som de förändrade premisserna i internationell politik påbjuder.

Detta ger anledning att ställa frågan om våra länders överdimensionerade utrikestjänster, utbildade i utrikespolitisk fritidsverksamhet, kommer vara uppgiften vuxen när nationella intressen nu är tillbaka på spelplanen.

Vi skandinaver vill ha fred, därom kan det inte råda några tvivel. Vi arbetar för fred, för att det är rätt. Vi bär bördan av de fredsskapande institutionerna, eftersom det ligger i vårt intresse. Men det kan inte betyda att vi ska satsa vår existens på förhoppningar, mödan och kontoutdragen.