12 juni 2021

Lööf och Dadgostar – Lika barn leka bäst?

Nyligen uppmärksammades att en majoritet av Vänsterpartiets olika distrikt kan tänka sig att delta i regeringssamarbete med Centerpartiet. Detta är paradoxalt nog, på en och samma gång en ganska stor nyhet, och ingen större nyhet alls. Från Vänsterpartiets sida är berättelsen många gånger att närmandet till Centerpartiet utgör någon sorts Molotov-Ribbentroppakt, där två diametralt motsatta sidor går med på ett sorts temporärt samarbete tills vidare.

Vänsterpartiet utger sig nämligen för att vara just mest vänster, och detta vill man fortfarande förstå som att partiet bryr sig allra mest om arbetarklassen, om fackföreningar och om kamp mot privatiseringar och nyliberalism. Centerpartiet är dock öppet – skamlöst! – det mest nyliberala partiet i riksdagen. Annie Lööf har länge utgjort en tacksam nidingsfigur som ledare för Stureplansfraktionen inom partiet, som dessutom utgav sig – i alla fall på den tiden det begav sig – för att vara ett stort fan av Ayn Rand. Ett samarbete mellan V och C leder därmed åtminstone inledningsvis tankarna – utan jämförelser i övrigt – till pakten mellan Hitler och Stalin. Hur i hela friden ska en sådan pakt hålla i längden, kan man ju fråga sig.

Men skenet bedrar. Eller snarare: liknelsen haltar. Hitler och Stalin var verkligen varandras motsatser, ideologiskt och geopolitiskt, och inte ens en allians kunde förhindra ett krig mellan de två. Till skillnad från dem står Nooshi Dadgostar och Annie Lööf idag långt närmare varandra än endera sida känner sig bekväm med att erkänna. Deras konflikter finns på ytan, men på djupet, på lång sikt, finns det tämligen god grund för gemenskap.

Detta beror på att båda partierna kan sägas representera olika delar av en urban och välutbildad medelklass. Detta har över tid lett till en sorts social och begreppsmässig sammansmältning, där de formella kategorierna (”socialism” mot ”fri marknad” eller ”nyliberalism”) allt mer kompletteras av en känslan att man faktiskt inte är så olika ändå. Eller, såsom Åsa Linderborg uttryckte saken i en krönika i Aftonbladet Kultur för två år sedan:

”Var femte av alla som röstar på nyliberala Centerpartiet definierar sig som vänster. Många inom vänstern tror att DN är en vänstertidning.

Begreppsförvirringen är så stor nu att jag har slutat kalla mig vänster. Jag är något annat, något mycket mer än vänster; jag är socialist. Jag vet nämligen att den som äger mest bestämmer mest. Och jag ser vad den extrema ägandekoncentrationen gör med oss, med världen och planeten.”

Man kan tycka vad man vill om Linderborgs idéer, men hennes frustration över den ökande ”förvirringen” är intressant. I land efter land i Europa överger vänsterpartierna de arbetarklassväljare de har kvar, och går i allians med partier som liknar Centerpartiet; ofta olika miljöpartier eller liberala, progressiva partier. Där som här är ens allianspartners ganska lika en själva – kosmopolitiska, välutbildade stadsbor, som tjänar mer än genomsnittet och som ser den egna gruppen som särskilt upplyst och kvalificerad.

I Tyskland har det största vänsterpartiet, Die Linke, varit nära att göra sig av med Sahra Wagenknecht, den politiker som starkast förespråkade att partiet skulle lyssna på sin arbetarklassbas i framförallt det gamla Östtyskland. Efter långa uppslitande strider kring Wagenknecht och hennes bundsförvanter har partiet mycket riktigt tappat starkt bland dessa arbetarklassväljare i val efter val. Dessa förluster har i någon mån kompenserats av att man plockat upp fler välutbildade, någorlunda välbestälda väljare i de större städerna i det rikare västra Tyskland.

Så kanske är det inte ”förvirring” som gör att Vänstern allt mer känner sig öppen att samarbeta med Centern. Väljarna anser redan att partierna står varandra ganska nära, att de helt enkelt är olika inriktingar eller ”smaker” på en och samma grundläggande strävan. Är det då verkligen konstigt att partierna följer efter?

Den rockad som sker i hela västvärlden – där vänstern allt mer överger arbetarklassen till förmån för urbana medelklassväljare – tar nu ett ytterligare steg här i Sverige. Självklart kommer både Annie Lööf och Nooshi Dadgostar göra sig bästa för att övertyga sina egna partimedlemmar om att de absolut inte har något gemensamt med varandra. Men den egentliga frågan är nu denna: hur länge till kommer de behöva att fortsätta låtsas?

Malcom Kyeyune