10 november 2021

Svar till Henrik Jönsson – En socialkonservativ kritik av libertarianismen

Henrik Jönsson är en framgångsrik entreprenör och även en oerhört framgångsrik opinionsbildare. Hans Youtubekanal har miljontals visningar och lanseringen av hans bok har dragit fulla hus över hela landet och lockade såväl Ulf Kristersson som Ebba Busch till releasefesten.

Samtidigt är jag djupt kritisk till Jönssons ideologiska utgångspunkt och till flera av grunderna för hans politiska tänkande.

På grund av enigheten kring den gemensamma kritiken mot samhällsutvecklingen i stort och mot socialismen och socialliberalismen i synnerhet, så tror jag att många konservativa och nationalister misstar Jönsson och andra libertarianer för att vara nära ideologiskt allierade. Det kan de vara i vissa avseenden. I andra avseenden är dock libertarianer snarare att betrakta som konservatismens och patriotismens direkta politiska kontrahenter.

Det sistnämnda belystes nyligen av Jönsson själv, när han i den liberala tankesmedjan Timbros publikation Smedjan skrev artikeln Kollektivismen blir inte bättre när den är konservativ.

Starkt förenklat kan budskapet i Jönssons text sammanfattas på följande vis:

Individuell frihet och individuellt självförverkligande bör upphöjas till den allt överskuggande samhällsdygden.
Kollektivism är väldigt farligt och alltid av ondo.
Konservatism kan accepteras, så länge den fogar sig i att inte vara något annat än en bromskloss mot väldigt utsvävande kulturradikala idéer. Men om den skulle drista sig till att i någon utsträckning driva en egen agenda och om den i denna process dristar sig till att i något avseende anamma kollektivistiskt grundade former och lösningar, bör den av libertarianer betraktas som en ideologisk motståndare och bekämpas. Det är till exempel ”ingen principiell skillnad mellan att påtvingas veganism av klimatskäl och att påtvingas nationalsången av patriotiska skäl”, skriver Jönsson.

Felaktig analys av den mänskliga naturen

Mot bakgrund av att libertarianismen, mycket tack vare Henrik Jönssons skickliga opinionsbildning, just nu tycks göra vissa framsteg inom den svenska högern, tänkte jag drista mig till att presentera ett försök till en socialkonservativ ideologisk kritik av densamma.

Min kritik börjar där alla ideologier börjar och delas: i den grundläggande analysen av människans natur.

Som en utlöpare av liberalismen delar libertarianismen också liberalismens grundläggande människosyn, som i korthet skulle kunna sammanfattas med att människan i grunden är god och rationell, men att vi bortsett ifrån det föds som blanka blad: ett tabula rasa.

I kontrast till detta menar konservatismen att människan föds med ett antal egenskaper, och att vi redan från grunden bär med oss såväl destruktiva som konstruktiva egenskaper och instinkter. Vi kommer heller aldrig att helt kunna undertrycka de destruktiva egenskaperna helt. Därmed kan vi och de samhällen som vi skapar heller aldrig bli fullkomliga.

Libertarianismens böjelse för tabula rasa och dess överdrivna och felaktiga tro på människan som i grunden överskuggande god och konstruktiv, leder i förlängningen till utopism, till dogmatism, och till en rad felaktiga analyser, prioriteringar och lösningar.

Oetiska konsekvenser

Ett exempel på libertariansk utopism som fötts ur den felaktiga människosynen är tron att människor skulle bete sig lika moraliskt och solidariskt, eller till och med mer moraliskt och solidariskt, om man avskaffade lagar och regler som vilar på moralisk grund och som backas upp av statlig auktoritet.

Enkelt uttryckt tror många libertarianer att sjuka, fattiga, svaga och värnlösa individer som själva inte kan påverka sin livssituation skulle bli lika väl omhändertagna i en libertariansk nattväktarstat som i en välfärdsstat, i vilken produktiva medborgare beskattas i någon mån och där staten sedan fördelar skattemedlen på ett rättvist och jämbördigt sätt till de mest behövande.

Att vi alla skulle vara så goda och givmilda att det inte behövs någon stat för att tillgodose de grundläggande behoven hos de svaga och värnlösa är en vacker tanke, men nästan all empirisk erfarenhet talar för att den är falsk.

Att utelämna sjuka, funktionshindrade och gamla till den godtyckliga och fluktuerande välviljan och givmildheten hos den privata välgörenheten och dess allmosor, har inte visat sig leda till samma behovsuppfyllnad, trygghet och mänskliga värdighet som den som de generellt åtnjuter i en välfärdsstat.

Den felaktiga utgångspunkten får således i det här hänseendet libertarianismen att plädera för en oetisk lösning.

Man skulle också kunna hävda att libertarianismen i detta avseende är självmotsägande.

De flesta libertarianer är varma förespråkare av en stark kollektivt finansierad rättsstat och rättsapparat.

Trots att människan i grunden är god anses vi alltså ändå behöva beväpnade poliser och hotet om hårda straff för att förmås att bete oss moraliskt och civiliserat mot varandra.

Samtidigt anses vi inte behöva någon auktoritet för vi ska bete oss moraliskt och civiliserat när det kommer till omsorgen om svaga och sjuka.

Det är svårt att undgå misstanken om att den egentliga förklaringen till denna diskrepans, medvetet eller undermedvetet, handlar om libertarianernas egenintresse. Välbesuttna libertarianer vill att vi alla hjälps åt med att betala för deras trygghet och beskydd, men ekonomisk grundtrygghet för svaga och sjuka betraktar de inte som en rättighet som bör garanteras av kollektivet.

Bristande värn för det som skapar individen och möjliggör friheten

””Jag” kan bara upplevas i en värld där ”de” finns, genom att vara relationsmässigt sammanvävd med ”dem”, så sanningen är att jag egentligen inte är autonom alls.”
– Sir Roger Scruton

Libertarianismens enda fokus är individen, och den överordnande dygd som man framhåller och värnar om är friheten.

Trots detta saknar libertarianismen en djupare förståelse för det som skapar individen, och det som möjliggör friheten.

Oavsett om man bekänner sig till tabula rasa eller inte är det få, vid sidan av nazister och Black Lives Matter, som tror att det biologiska arvet är den faktor som primärt definierar och formar oss till dem vi är.

Ingen människa anländer till jordelivet med en helt färdig uppsättning av preferenser, antipatier, intressen, beteenden, värderingar, moraliska uppfattningar och så vidare.

De individer som libertarianismen till varje pris vill värna är alla formade av sin familj, sitt lokalsamhälle, sin nation, sin kultur och civilisation, och de institutioner i form av till exempel utbildningsväsendet, som dessa kulturer och civilisationer har skapat.

En logisk slutsats att dra kunde därmed vara att, i likhet med konservatismen, värna inte bara individen, utan också de gemenskaper, den kultur och de institutioner som skapar individen. I synnerhet de kulturer och gemenskaper som visat sig vara mest gynnsamma för individens frihet. Det gör dock inte libertarianismen.

Henrik Jönsson mäler delvis ut sig i detta avseende genom att i sin artikel i Smedjan lyfta fram betydelsen av gemenskap. Han poängterar dock att dessa gemenskaper måste vara självvalda och att de aldrig får inkräkta på individens suveränitet.

Denna ståndpunkt kan måhända vid en första anblick framstå som relativt rimlig och sympatisk, men är vid närmare eftertanke radikal och problematisk, inte minst därför att den underminerar nationalstaten och därmed den världsordning som vi levt i sedan åtminstone den Westfaliska freden år 1648.

Libertarianismen omöjliggör nationalstaterna

Nationalstaten är den institution som demokratin och rättsstaten växt fram ur. Den har skapat solidaritet och förbrödring mellan miljontals människor som egentligen inte känner varandra, och har därmed höjt nivåerna av social tillit. Det har i sin tur motverkat inre våldsamheter, korruption, bidragit till ett livskraftigt civilsamhälle och gett goda grundförutsättningar för näringslivet.

Den svenska nationalstatens framväxt har delvis skett organiskt och underifrån, men inte bara. Processen har även innehållit kollektivistiska åtgärder där gemenskapens intressen i vissa fall satts före enskilda individers.

Resultatet av denna process blev ett av de friaste, tryggaste och mest välmående samhällen som någonsin existerat på jorden.

För att tala med den konservativa ideologen Russel Kirk:

”Ordning och trygghet föregår frihet och rättvisa. Libertarianer ger företräde åt abstrakt frihet och äventyrar därmed den verkliga frihet som de säger sig högakta.”

Ett liknande resonemang skulle kunna appliceras på frågan om ekonomiskt välstånd. Libertarianer värnar och betraktar marknadsekonomin med en närmast andlig vördnad. Orsaken till detta är att man anser den vara det bästa medlet för att uppnå materiellt välstånd, och att materiellt välstånd är oerhört viktigt.

I sin artikel i Smedjan ger Henrik Jönsson marknadsliberala reformer på 1800-talet hela äran för Sveriges historiska positiva ekonomiska utveckling. Likt libertarianismen som helhet ger han därmed uttryck för en selektiv blindhet kring betydelsen av kultur och dygder.

Som bland annat Nima Sanandaji visat i sin bok Debunking Utopia var det inte marknadsliberala reformer ensamt som byggde Sveriges ekonomi stark. Minst lika viktig var den svenska kulturen och mentaliteten, med inslag som hög social tillit, hög arbetsmoral och starka normer kring plikt och ansvarstagande. Om förklaringen hade varit så enkel som Jönsson antyder i sin artikel, hade marknadsliberala reformer fått ungefär samma utfall varhelst de implementerades i världen. Så är dock inte fallet.

Genom att inte värna den traditionella svenska kulturen och moralen undergräver libertarianismen därmed förutsättningarna för att långsiktigt upprätthålla det ekonomiska välstånd som dess stöd för marknadsekonomin syftar till att främja.

Libertarianismens ensidiga fokus på individens frihet och rätt att själv välja sitt kollektiv harmonierar naturligt med globalistiska principer om fri rörlighet och fri invandring, så länge skattemedel inte används för att försörja migranterna. En sådan politik skulle ganska snart leda till upplösandet av nationalstater som Sverige.

Libertarianismens grundläggande principer omöjliggör också statlig assimileringspolitik som syftar till att värna den kulturella gemenskapen i länder som Sverige, som haft en omfattande invandring från kulturellt avlägsna länder.

Förbud mot heltäckande slöjor, krav på att lära sig svenska, förbud mot ritualslakt av djur et cetera, torde alla vara oförenliga med libertarianismens överordnade principer om individuell valfrihet och suveränitet.

”Kollektivet”, i form av svenskarna, har enligt libertarianismen ingen moralisk rätt att förmå migranter att anpassa sig till den kultur och de normer som svenskarna och deras förfäder skapat och upprätthållit i Sverige.

Ett mångkulturellt samhälle är således den logiska konsekvensen av libertarianismen – och mångkultur är inte förenligt med vare sig nationalstatens fortsatta existens, med höga nivåer av social tillit inom ett samhälle, eller ens med en fredlig och harmonisk samhällsutveckling.

En nationalstat måste också kunna skydda sig mot militära angrepp. För Sverige och många andra länder med en relativt liten befolkning har allmän värnplikt varit ett av de primära medlen för att åstadkomma detta. Värnplikt torde dock vars omöjligt i ett libertarianskt samhälle (frågan är om ens skolplikt skulle vara möjlig?), då kollektivet aldrig får tvinga en individ att göra något den inte vill.

Libertarianismen underminerar alltså även den svenska nationalstatens kapacitet och möjligheter att fysiskt kunna försvara sig mot angrepp. I praktiken innebär detta att man skall ha rätt att åtnjuta ett lands frihet, men inte vara förpliktad att försvara den.

För att återigen tala med Russel Kirk:

”Libertarianismen föreställer sig världen som en scen för det egna egot, med sina aptiter och självbekräftande passioner och den fnyser samtidigt åt den pliktkänsla, den disciplin och den självuppoffring varpå själva samhället vilar.”

Det för mig vidare in på libertarianismens bristande dygder och moral.

Icke-moralen som moral

Om självförverkligande är det enda målet i livet och om frihet är den enda dygden, varför skall man då värna det som tidigare generationer har byggt åt en? Varför skulle det vara mer moraliskt att besöka sin ensamma gamla mormor än att ta droger tillsammans med sina vänner?

Om det enda moraliska rättesnöret är att jag som individ skall vara helt fri att göra vad jag vill så länge det inte direkt skadar någon annan, varför skall det då inte vara tillåtet att ha sex med lik eller med djur som inte får ont av det? Varför skall syskon inte få gifta sig?

Om individer aldrig skall behöva ingå i ett kollektiv som de inte själva valt, varför skall barn då inte juridiskt kunna avsäga sig sina föräldrar om de är missnöjda med dem och bara välja nya?

Libertarianismens svar på ovanstående frågor borde med utgångspunkt i de egna principerna rimligen vara att man inte vet, att det inte är någon skillnad, eller att det borde vara okej.

Det ensidiga hyllandet av friheten som enda dygd som spelar någon roll, och genom sin överdrivna tilltro till det egna individuella förnuftet, har libertarianismen isolerat sig i nuet och brutit banden med det ”sunda förnuft” – ofta uttryckt i traditionen – som konservativa hyser respekt för och som är uppbyggt av den samlade visdomen och erfarenheten hos dem som gått före oss. Resultatet är att man gjort icke-moralen till moral.

Det är en världsåskådning som är så ensidig, dogmatisk, utopisk och radikal att den i åtminstone just dessa avseenden inte kan betraktas som helt väsensskild från marxismen.

Som den konservative filosofen Michael Oakshot uttryckte det i sin kritik mot F. A. Hayek’s Vägen till träldom:

”En plan som går ut på att motsätta sig all planering må vara bättre än sin motsats, men den tillhör ändå samma typ av politisk stil.”

Vägen framåt

Jag kan förstå om någon utifrån den ovanstående svadan kan få intrycket att varken jag eller konservatismen alls värderar individen, marknadsekonomin, eller kanske ens friheten. Detta är dock helt fel.

Individen måste respekteras. Individuellt självbestämmande är ett mycket viktigt värde. Men detsamma gäller också de kollektiv, de institutioner och den kultur som har format individen. Och som i det sistnämnda fallet möjliggjort själva individualismen som sådan.

Frihet är ett högt och vackert värde av helt central betydelse. Höga och vackra värden är också tryggheten, solidariteten, pliktkänslan och hemkänslan.

Marknadsekonomin är viktig och skyddsvärd, men till skillnad från friheten eller äganderätten inte som ett mål i sig självt, utan som ett medel för att uppnå ett gott liv och ett gott och harmoniskt samhälle för så många som möjligt. En totalt oreglerad marknad är knappast den optimala vägen för att uppnå detta. Fråga bara de fattiga småländska barnarbetarna i 1800-talets Jönköping som fick sina lungor sönderfrätta av svavelångorna i tändsticksfabrikerna…

Vägen framåt ligger vare sig i radikal frihetlig individualism eller i auktoritetsbunden kollektivism. Den ligger inte heller i doktrinär modernism eller doktrinär reaktion. Den ligger i balansen och den gyllene medelvägen däremellan.

En tids- och platsanpassad reformvänlig konservatism som bejakar såväl vårt lands individualistiska och kollektivistiska arv, och som i likhet med socialkonservatismens pionjärer förstår värdet i att ”förändra för att bevara”, kan finna en sådan balans och beträda en sådan väg.

Henrik Jönsson slog i sin artikel i Smedjan fast att en god och nyttig konservativ bör bjuda motstånd och agera bromskloss mot radikala, samhällsomstörtande idéer som riskerar att föra oss till ett sämre och mer instabilt tillstånd än där vi nu befinner oss.

Jag ser den ovanstående texten som ett led i fullgörandet av denna konservativa plikt.

Mattias Karlsson