17 december 2021

Modernismen har förfulat poesin

I veckan offentliggjorde tankesmedjan Oikos en opinionsmätning från SIFO, som undersökte svenska folkets preferenser rörande olika byggnadsstilar.

Undersökningen visade föga förvånande att en överväldigande majoritet i vårt land föredrar klassisk arkitektur framför modernistisk, och med detta casus belli etablerat så avfyrade Oikos (genom Arvid Hallén och Eric Norén) genast en välriktad salva mot arkitekt- och politikerkåren i Expressen. Till skillnad från andra konstverk förgriper fula byggnader sig på ögonen i princip varenda gång man går en promenad eller tittar ut genom fönstret, och prioriteringen är såtillvida sund. Jag skulle dock vilja ta tillfället i akt att lyfta fram en konstform som enligt min uppfattning lidit ännu värre i sviterna av modernistiska ideal – poesin.

För att förstå varför just lyriken tagit så stor skada av modernismen, måste vi spola tillbaka bandet något. Fram tills början av 1900-talet uppställde det kulturella samfundet synnerligen stränga formkrav på poesi, och dåtidens poeter behärskade således en bred verktygslåda av versmått, rytm, rimflätning, assonans, och klang. Modernismens brytning med alla anrika regler (som skedde ungefär samtidigt som den avskydda “funkis-stilen” bröt igenom inom arkitekturen) till förmån för normkritiska “formexperiment”, blev därmed minst lika omvälvande i det språkliga rummet som arkitekturens helomvändning var i det fysiska.

Precis som vanligt lyckades båda revolutionerna dock egentligen bara med att åskådliggöra varför de förkastade reglerna fanns till från början. Människors förkärlek till assoicationsrika rim, medryckande rytmer och välljudande ordvändningar var nämligen ingen godtycklig borgerlig fördom, utan visade sig tvärtom ligga djupt i den mänskliga naturen. I alla kulturer finner vi till exempel ett rikt utbud av kling-klang poesi för barn, alltifrån äppel päppel pirum parum till Humpty dumpty sat on a wall. Min gissning är att vår dragning till rytm, rim och klang beror på att de stimulerar en mer primitiv del av vår hjärna, som fortfarande i djurisk anda söker budskap i språkets toner och läten snarare än dess begrepp.

Modernismen – och det här anknyter till rörelsens fundamentalt vänsterorienterade natur – gjorde såväl i arkitekturen som poesin rent hus med de gamla normerna, men lyckades egentligen inte ersätta dem. Detta har i sin tur försvagat poesins dragningskraft avsevärt. Det är knappast en tillfällighet att de flesta (om än inte alla) nutida poeter är obskyra figurer, vars alster främst uppskattas av en självgod kulturell pseudo-elit.

En tillbakablick visar hur sorgligt snabbt denna nedgång i poetisk popularitet ägde rum. Folkkära skalder som Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Bertel Gripenberg rönte så sent som i början av förra seklet enorm uppskattning såväl i den bildade kulturelitens salar som i folkets stugor. Även bland mer modernt influerade poeter fanns länge en förmåga att skapa välljudande och rytmiskt säkra dikter; Karin Boye är en av mina personliga favoriter. Gemensamt för Fröding, von Heidenstam, Gripenberg och Boye är hur som helst att de, i ett ord, allesammans skrev folkpoesi.

Poesins fall från folknöje till förströelse för fåtal är, som jag tidigare antytt, inget unikum. Parallellerna med liknande processer inom arkitekturen och politiken är uppenbara. Alla tre områden har gradvis blivit alltmer inkrökta, slutna och navelskådande. Åtskilliga poeter, arkitekter och politiker bryr sig nuförtiden mer om vad det egna skrået tycker än om hur tankarna går hos gemene man. Denna själsliga isolation kompletteras (åtminstone vad avser poesi och politik) av diverse kultur- och partibidrag, som ytterligare fjärmar kulturutövare och politiker från vanliga människors preferenser. Resultatet är djup alienation inte bara mellan styrda och styrande, utan mellan etablissemanget och folket överhuvudtaget.

Envar har, för att runda av, självfallet rätt att skriva, rita och tycka fritt. Det vore samtidigt av godo om fler av våra offentligt verksamma poeter, arkitekter och politiker framledes visade större lyhördhet gentemot folket. Västvärlden har under en lång period testat hur det är att ledas av pretentiösa, trångsynta och tråkiga sällskap för inbördes beundran – låt oss återigen pröva folkarkitektur, folkpoesi och framförallt folkpolitik.

Johannes Norrman