1 februari 2022

Det är dags att ställa hyckleriet i skamvrån

Om den protestantiska etiken och kapitalismens anda.

I Bill Wattersons klassiska seriestrip Kalle och Hobbe, tävlar de två vännerna ofta i en sport vid namn Kalleboll. Spelet utmärker sig genom att sakna alla fasta regler; i sann barnaanda hittar spelarna helt enkelt tillsammans på spelets normer efterhand, och Kalleboll är en hjärtrörande hyllning till barndomens härligt ostrukturerade och otvungna umgänge. Överför man lekens koncept till det allvarliga vuxenlivet, blir känslan däremot genast en annan. Förra året tvingades politikintresserade bevittna ett enda långt parti moralisk Kalleboll, och stämningen blev stundom närmast kafkaesk.

Vid det här laget anar du nog redan på vilka exempel jag stöder denna tes, men för tydlighetens skull bör vi rekapitulera ett av de mest uppmärksammade. Den 6 december förra året avslöjade Nyheter Idag att den nyligen tillträdda civilministern Ida Karkianen under sina tonårsår gjort en graverande gest som fångats på bild. Avslöjandet blev snabbt en riksnyhet, men ungefär där avvek historien från den sedvanliga dramaturgin.

Karkiainen kom snabbt i åtnjutande av oväntat och betydande stöd. Ytterst få krävde hennes avgång. Tvärtom ryckte åtskilliga ledarskribenter ut till hennes försvar, och ifrågasatte rimligheten i att kräva ett helt klanderfritt uppförande av någon människa. I en ledare (Gud bevare oss för politiker utan lik i garderoben, GP, 7 december 2021) ifrågasatte exempelvis Adam Cwejman mediernas konstanta drev mot politiker för förhållandevis lindriga ungdomssynder.

Cwejman et alia har naturligtvis rätt i sak. De allra flesta av oss har någon gång dragit ett plumpt skämt, under stark sinnesrörelse skrivit eller sagt någonting förgripligt, eller under ett svagt ögonblick ylat med ulvarna i dåligt sällskap. Om sådana förseelser diskvalificerar en människa från politiska ämbeten, kan man förmodligen utan vidare kasta ut samtliga riksdagsledamöter ur riksdagen.

Det är därmed inte bara ädelmodigt och storsint att visa tolerans för mänskliga misstag; det är även oumbärligt för det politiska klimatet som sådant. Eftersom alla felar, reducerar nämligen alternativet – d.v.s. orubbliga krav på oförvitlig vandel – offentligheten till ett parti rysk roulette, där tur snarare än karaktär avgör vem som blir kvar.

Karkianen förblir sålunda minister, och i grunden är det positivt att en dum tonårsbild inte blev hennes undergång. Fallet Karkianen avslöjade dock ett hyckleri, vars nedrighet nådde tidigare oöverträffade nivåer. En snabb tillbakablick visar hur snuskigt snabbt både Socialdemokraterna och mainstream-tyckare var beredda att omvärdera sina värden för att rädda Karkianen.

År 2014 publicerade exempelvis Expressen en bild på en lokal SD-politiker som städade inomhus iklädd en hakkorsbindel. Ingen ledarskribent ryckte ut till hennes försvar. Ingen vågade ens antyda att det kunde vara fråga om ett korkat skämt eller någon annan plump men ursäktlig dumhet. Vad den svenska mediaeliten genast förlät en socialdemokrat, blev slutet för en sverigedemokrat.

Utöver partitillhörigheten finns det dock en annan skillnad mellan SD-politikern och Karkiainen, som egentligen är ännu mer väsentlig. Ordet “drev” kommer som bekant från en jaktform, men visste du att jägare normalt sett varierar terminologin beroende på om jakten bedrivs på hög- eller småvilt? Enbart när det rör sig om högvilt kallas metoden drevjakt. Om villebrådet hör till den sistnämnda kategorin, är det korrekta begreppet istället klappjakt.

Poängen med denna utvikning är att de allra flesta framgångsrika mediadrev idag egentligen inte är drev överhuvudtaget, utan snarare klappjakter. Ju högre upp en förtroendevald kommit i den politiska hierarkin, desto lägre blir kraven och desto mer slumpmässigt träffar medias skott. För varje klumpig Juholt som drevet fäller, slipper tio Ygemän undan. På lägre nivå är utfallet det omvända: där är huvudregeln att en enda skamfläck räcker för att ge en kandidat ett karriärmässigt nackskott

Denna bristande likabehandling är logisk utifrån partiernas interna incitaments- och maktstrukturer, där den högsta ledningen ofta är (eller rättare sagt, har sett till att göra sig) oumbärlig för organisationen. Den är emellertid också fördärvlig. Nästan alla partipolitiker förordar någon form av likställighet: lika brott, lika straff. I längden underminerar det partiernas trovärdighet på ett irreparabelt sätt, om samma partiföreträdare gärna offrar några bönder för att uppnå en positionell fördel, men till varje pris beskyddar kungen.

Måhända är den här typen av ensidiga, Kallebollsaktiga regeländringar ett ofrånkomligt inslag i modern partipolitik. Nietzsche betraktade troskyldigt hycklande – hyckleri där hycklaren ej ens själv förnimmer det faktum att han hycklar – som ett säkert tecken på särskilt förnäm aristokratisk herremoral. Kanske är det så? Många av Sveriges politiker verkar åtminstone i hjärtat dela den tyske filosofens syn på saker och ting.

Jag för min del anser dock att talangen i fråga är lite väl gemen för att utgöra ett trovärdigt adelsmärke. I själva verket erbjuder föregående års skandaler ett unikt tillfälle för svensk konservatism att cementera sunda uppföranderegler, och att visa vilka i Sverige som verkligen har förnäm moral. Nyckeln är att inte ta varje lumpen chans som slumpen råkar erbjuda.

Om en motståndare inte gjort något fel, eller begått ett mindre misstag men bett om ursäkt, så bör vi godta det. Vi ska förlåta Karkianens ungdomliga oförstånd – men vi ska inte glömma att vi förlät! För det är just vår egen rättfärdighet, vår egen beredvillighet att ha överseende med andras felsteg, som utgör vårt yttersta värn när vi själva oundvikligen felar. Eller, som Nasarenen uttryckte det:

Förlåten, och eder skall bliva förlåtet.

Svenska folket är svältfött på uppriktighet; låt oss gripa chansen att mätta hungern, genom att framöver ställa hycklarna i skamvrån.

Johannes Norrman