14 februari 2022

De sista lutheranerna

Om den protestantiska etiken och kapitalismens anda.

Vi protestanter har ingen moderkyrka. Inte på samma sätt som katolikernas Peterskyrka i Vatikanen, eller de ortodoxas Hagia Sofia. Inget kyrkorum som manifesterar tron, ingen plats dit de sörjande kan gå för att hämta glöd från den gamla elden som de kan ta med sig och tända ljusen i sina församlingar.

Jag har tänkte en del på detta efter att jag utträdde ur den norska kyrkan. Det var ett svårt val, men jag kunde inte längre följa med på den väg som kyrkan har gett sig ut på: Utan roder och utan köl, med en lots som tror att karta och kompassen är allegorier. Det kommer sluta i irrelevans eller haveri. Eventuellt bägge.

Vad skedde med protestantismen? Du vet, vår tro. En serie satser spikades upp på en kyrkport i Württemberg, en slutgiltig seger efter trettio år av krig, närliggande församlingar fann en ny mening i de heliga skrifterna, en ny etik som födde kapitalismen och, därigenom, den moderna världen.

Protestantisk etik

Genom en blandning av hårt arbete och sparsamhet uppnådde protestantiska samhällen historiens snabbaste ekonomiska tillväxt. Protestantiska arbetsetik gav upphov till plikter som motverkade de destabiliserande värderingarna som skapas av konkurrens i ett konsumtionssamhälle. Vi var Sparta, mitt i Babylon.

Man behöver inte räkna kyrkobesökare för att hitta bevis på protestantismens försvagning. Bevisen blottläggs i stater fulla av privat och offentlig skuldsättning, kärnfamiljens försvagning, låg effektivitet per arbetad timme och brist på innovation. Europa försvagas eftersom färre är i arbete och vi jobbar mindre.

Konsultfirman PricewaterhouseCoopers förutspår att Europa kommer att utgöra bara 9 procent av världsekonomin innan 2050, en marginaliserad utkant. Om dagens trender fortsätter, kommer den genomsnittliga amerikanen om 20 år vara dubbelt så rik som genomsnittseuropéerna.

Det betyder att Europa under vår livstid, kan bli till ett Italien i stor skala; skuldsatt och överreglerat: en plats dit turister reser för att se ”hur de levde förr i tiden”. Det säger en del om dagens Europa, att knappt någon har antytt att kontinentens försvagande kan ha något att göra med programvaran som driver operativsystemet

Trons transformering

Kristendomen är svaret på en fråga som allt färre européer ställer sig. Alla världskyrkor kämpar, men ingen kämpar som den protestantiska. Tyskland är födelseplatsen för Martin Luther och den protestantiska reformationen, men sedan 1950 har antalet protestanter halverats.

Värst är det i Skandinavien som en gång i tiden var protestantismens högborg, med sina statskyrkor och trosmonopol. Här har kyrkobesöken sjunkit till mindre är hälften av övriga Europa, under fem procent. Historikern Niall Ferguson hävdar att det finns fler praktiserande protestanter i Kina, än i Europa.

Parallellt med detta har de protestantiska kyrkorna genomgått en teologisk metamorfos. Den stränga, krävande tron har ersatts av en vek, eftergiven och immanent tro. Det kristna budskapet är transsubstantierat. Njurarna och lungorna revs ur den gamla teologin medan hjärtat fortfarande slog. Medkänslan kom från hjärtat och allt fördömande försvann. Att vara olydig var inte längre syndigt, inte heller att vara tanklös och oansvarig. Prästerna blev mer upptagna av politisk rättfärdighet än individens frälsning.

Sola fide

Vi har alltså förflyttat oss en bit från lutheranismens kärna: förkastelsen av påvlig och kyrklig auktoritet till fördel för Bibeln (sola Scriptura), och insisterandet på att mänsklig försoning med Gud uteslutande uppnås genom gudomlig nåd (sola gratia), som uteslutande förvärvas genom tro (sola fide).

Vissa skulle säga att det var oundvikligt, detta eftersom protestanterna saknar en robust hierarki som katolikerna, eller en ortodox respekt för de heliga skrifternas auktoritet. Vi saknade ett skydd mot radikala teologer som släpptes lös på oskyldiga församlingar. Biskopar som bär sin svaga tro framför sig, som ett slags adelsmärke.

Andra skulle säga att protestantismen föll offer för de krafter som den själv hade släppt lös. Genom att ge större utrymme för personlig omvändning, skapade man också ett utrymme för att kunna vända sig bort från tron. Och det visar sig att samhällets moral överlever, även utan tron på en dömande Gud. Åtminstone, för en tid.

På jakt

När jag hade kommit underfund med att den norska kyrkan inte längre var något för mig, gav jag mig ut för att leta, jag besökte andra kristna församlingar, evangeliska , anglikanska, katolska, och ortodoxa. Överallt hittade jag något som jag kunde tycka om, men ingenstans en plats där jag kände mig hemma. Eftersom jag är lutheran, jag är protestant.

Den norska kyrkan lever i en rituell mening. De fyllds vid dop, bröllop, till jul och begravningar. Annars står de mest tomma. Min närmaste kyrka, på Ormøya, har flera regnbågsflaggor än My little Pony och klimatbudskap från barnhänder. Kollekten verkar alltid gå till arbete för mer muslimsk migration.

Protestantismens och Europas försvagning sammanfaller. Om det finns en kausal förbindelse mellan dem är oklart. Niall Ferguson tror att kineserna omfamnar Luther, eftersom han lär ut att envar ska vara återhållsam med nöje och tillfredställelse till förmån för nästa generation. Var flitig och fridfull. Arbeta och be, var broderat på en löpare där jag växte upp.

En väldig borg

Många av våra kyrkor står tomma, som Zwinglikirche i Berlin där statyn av Gustav Adolf, protestantismens försvarare, nu ser ned på antireligiös konceptkonst som klottras av vita människor med dreadlocks och promille. De som vet priset på allt, men värdet på inget.

Det är passande att kyrkan där jag fann protestantismens ande, står tom. Eftersom protestanterna i Schlesien förlorade trettioåriga kriget, de blev strandsatta i katolska läger och utestängda från sina kyrkor. I Westfaliska freden (1648) säkrade Sverige rätten att bygga kyrkor i vart och ett av de tre furstendömena åt den protestantiska majoriteten.

Kejsaren lade hinder i vägen. Kyrkorna fick inte ligga innanför stadsmuren, de måste vara byggda av trä, lera och halm. Ingen stenstruktur var tillåten, och kyrkorna måste byggas utan torn och kyrkklockor som var tänkta att göra den protestantiska kyrkan osynlig. Byggtiden var begränsad till ett år.

Kyrkan i Jawor

Protestanterna byggde då Europas största ladugård i Jawor. Och varje söndag deltog 16 000 troende på tre fullsatta gudstjänster. Interiören är en enkel och återhållsam barock som var menad att undvika distraktioner och skapa utrymme för reflektion. För mig är det bekant, som en kyrka ska vara.

Under den mäktiga orgeln, står en sköld med orden ”Eine feste Burg ist unser Gott!”, vår Gud är oss en väldig borg. Den mest kända av alla de lutheranska psalmerna. Den manar oss, inte till att bygga ett paradis på jorden, utan att hålla mörkret på avstånd. Martin Luther skrev den själv.

Och medan jag står där, spelar organisten Johan Sebastian Bachs Toccata och Fuge i D-moll, vissa kanske minns den från Det var en gång en människa, och kyrkan fylls av tonsättaren, vars djupa förståelse för lutheransk teologi gjorde hans verk till lutheranernas signaturmelodi.

Kollaps och återfödelse

Idag är det polska katoliker som ser efter protestanternas fredskyrka, och för det så förtjänar de tack. Agget mellan protestanter och katoliker har svunnit hän. Vi delar mer bekymmer än oenighet. Ingen vet om protestantismen är dödsmärkt, eller om den kommer att återuppstå.

Frikyrkorna drömmer om en ny reformator; att protestera mot biskoparnas sekulära glidning, att rena kyrkorummet från religiöst hittegods, att kasta ut ogudaktiga präster och riva barriärerna mellan den vanliga människan och bibelns Gud: Kort och gott en Martin Luther.

Den norska kyrkan firade Luthers 400-års jubileum 2017 med en gäspning. Men om du reser till Jawor, kan du i orgeln höra stämman från hans lilla katekes, avsedd för att undervisa människor i luthersk-protestantisk kristendom. Allt är ännu inte förlorat. I Jawor står det skrivet: ” Gottes Wort bleibt ewig”.

Asle Toje