2 sep 2022

Tolkien – konservatism och wokeness

Den andra september släppte Amazon Prime en ny TV-serie som bygger på Tolkiens verk – Rings of Power – som utspelar sig långt innan, ja tusentals år innan, händelserna i Sagan om ringen. Serien diskuteras redan flitigt på sociala medier och det finns en tydlig oro bland fansen att serien inte kommer att bli bra.

En viktig anledning till att så många är skeptiska till Rings of Power är att Amazon endast har rättigheterna till böckerna The Hobbit och The Lord of the Rings inklusive tilläggen (Appendices), men inte till de primära källorna (Silmarillion och Unfinished Tales) som serien ska gestalta. Därtill har skaparna tryckt ihop knappt 3500 års händelser till en handfull år. Serien måste därför drastiskt avvika från källorna. Även om skaparna kan få särskilda rättigheter till vissa utvalda delar från andra verk är det svårt att se hur serien inte kan bli annat än generisk fantasy med vissa kopplingar till Tolkiens verk.

En annan oro är att serien kommer att förstöras av wokeness. Oron bygger framförallt på att man i vissa fall valt mörkhyade skådespelare för att spela karaktärer som annars är ljushyade; ett ideologiskt motiverat avsteg från källorna.

Ett exempel är rollbesättningen av furstinnan Míriel av Númenor som Tolkien beskriver som “fairer than silver or ivory or pearls”, vilket pekar på en ljushyad person. Orden refererar till saker som drar åt det ljusa, till skillnad från andra vackra ting som inte gör det, som guld, ebenholts eller bärnsten. Förändringar av det här slaget handlar om ”representation”, att det anses viktigare att människor som inte är ljushyade ”representeras”, än att man är trogen källan och verkets inre logik.

Även om dessa förändringar endast är ytliga illustrerar de den spänning som finns mellan Tolkiens verk och den rådande tidsandan. Tolkien försökte, tillsammans med C.S. Lewis, att gå tillbaka till en äldre berättarstil. Han lyckades återföra det mytiska och episka till den moderna litteraturen. Tolkien tog mycket inspiration från kristna och antika berättelser, men hans sagor speglar framförallt de nordeuropeiska sägnerna: de isländska sagorna, Eddan, Kalevala och Beowulf.

Det har dock inte hindrat läsare från hela världen att uppskatta Tolkiens verk. Verken har tillräckligt djup för att beröra människor också från helt andra kulturer, och kanske mer fascinerande, transcenderar även ideologiska gränser. Såväl konservativa som socialister, liberaler och högerextremister finner stöd för sin världsbild i Tolkiens verk.

I grunden genomsyras Tolkiens verk dock av en genuin konservatism, och andra ideologiska perspektiv måste omtolka eller blunda för vissa delar för att det ska passa deras världsbild; som att tolka Frodo och Sams manliga vänskap som homosexualitet. Under senare år har det gjorts flera ”queera” akademiska tolkningar av Tolkien. Detta visar också på Tolkiens styrka: även de som starkt ogillar konservatismen kan inte släppa hans verk, utan försöker istället vrida om dem så att de passar deras egna ideologiska perspektiv. Det är också utifrån detta som man ska förstå mångas oro över Amazons TV-serie.

Självklart måste en berättelse ändras när den överförs till ett nytt medium, vilket Tolkien väl förstod. I ett brev skriver Tolkien hur dåliga filmatiseringar ofta handlar om att man inte förstår verkets kärna.

”The canons of narrative in any medium cannot be wholly different; and the failure of poor films is often precisely in exaggeration, and in the intrusion of unwarranted matter owing to not perceiving where the core of the original lies.” (Letter 210)

Frågan är hur mycket man kan avvika från Tolkiens verk utan att förstöra denna kärna. Och hur mycket av Tolkiens konservatism kan då få vara kvar?

Den grundläggande konflikten handlar om att dagens offentliga kultur starkt ogillar allt konservativt – samtidigt som en av de mest populära berättelserna är just essentiellt konservativ.

Det är betydligt effektivare, även kommersiellt, att bygga på det gamla och redan älskade än att försöka skapa en ny berättelse som står på egna ben. Det gäller då att vrida Tolkiens konservatism till att passa det nya vänsterliberala idealet utan att folk tappar intresset för berättelsen. Likt en trojansk häst kan berättelsen då bära det nya idealet. Vi ser denna kamp om narrativen i många berättelser, men det blir särskilt tydligt just i Tolkiens verk.

Björn Axén