1 september 2026

Tidökatten och det svenska lejonet

Häromdagen gick jag in på Aftonbladets ledarsida och fick genast farhågan bekräftad. I en ledartext inleder Susanna Kierkegaard med följande oavsiktligt briljanta reflektion:

“Det ligger något i luften. Kanske är det bara efterdyningarna av sommar och semester. Men det känns faktiskt som att Sverige börjar må lite bättre. För fyra år sedan dominerades valrörelsen av högerns frågor. Skjutningar och bomber satte skräck i bostadsområden. Ekonomin haltade, varje besök i mataffären var förknippat med ångest.”

Kierkegaard fortsätter med konstaterandet att “högerns frågor” i denna valrörelse bleknat till förmån för vänsterns förmenta “framtidsvisioner” bestående av bland annat arbetstidsförkortning och bankskatt. Det Kierkegaard inte nämner är att denna muntrare stämning beror på att skottdåden minskat radikalt under mandatperioden: från sanslösa 391 skottlossningar totalt år 2022 till 39 stycken första halvåret 2026. Skälet till denna sensationella förbättring är uppenbart: Tidöpartierna har i fyra år systematiskt omdanat svensk straffrätt just för att trycka tillbaka gatuvåldet.

Häri ligger dock, paradoxalt, ledartextens djupa, avslöjande och otäcka sanning. Denna väldiga seger över brottsligheten, denna sällsynta samhälleliga triumf, är enligt Kierkegaard – och hon har förvisso åtskilliga gelikar – inget argument för att Tidöpartierna förtjänar fortsatt förtroende. Tvärtom! Tidö-partiernas framgång är anledningen till att de både bör och kommer att förlora valet.

Resonemanget påminner om en fabel från den klassiska indiska samlingen Hitopadesa.

På toppen av ett berg bodde ett väldigt lejon. En morgon vaknade han och såg att en mus under natten gnagt på hans morrhår. Rasande började han jaga efter inkräktaren, men det visade sig kvickt att han inte kunde nå in i motståndarens mushål. Han lät därför från grannbyn leja en katt vid namn Dadhikarna, som fick vakta hålet under nätterna i utbyte mot rikliga mängder kött. Musen vågade sig därefter inte ut ur sitt hål och lejonet kunde sova lugnt. Så småningom blev dock musen så utsvulten att den vågade sig ut ur hålet, varvid katten slök den. När lejonet sedermera begrep att musen inte längre var vid liv slutade han genast att mata Dadhikarna – och berövad sitt levebröd svalt katten snart ihjäl.

Samtliga fabler från Hitópaseda avslutas med att berättaren upprepar frasen atoh ‘ham bravimi, sålunda säger jag, följt av en (ofta förvånansvärt cynisk) sensmoral skriven på versmåttet shloka. I dessa utsökt komprimerade strofer når sanskritens fabelkonst fulländning, och de är ännu mer oefterhärmligt svåröversatta än prosan. Men deras skönhet gör försöket värt mödan.

Eller på mer idiomatisk-poetisk svenska:

Den som har en herre
bör ej göra herren fri,
ty om tjänaren ej behöves
så är tjänarens tid förbi.

Hitópasedas lejon liknar delar av den svenska väljarkåren, och Tidöpartierna den olycklige Dadhikarna – tjänaren vars synd är att han tagit sin tjänst på allvar. Vissa väljare förefaller ha dragit just Kierkegaards mörka slutsats: att den grova kriminaliteten och den dåliga ekonomin nu är lösta problem vars återkomst ingen behöver frukta och att Tidöpartierna därför bör bestraffas snarare än belönas för sin framgång. Jag behöver egentligen knappt skriva det – men detta är naturligtvis osant. Mushålet är inte igentäppt utan öppet och det krävs inte mycket för att gårdagens gissel åter ska smyga fram.

Sköna shlokas i all ära. Men min bestämda uppfattning är att endast dumdristiga lejon firar sina tjänares nit med att belöna sig själva och att låta katten svälta.

Johannes Norrman