17 april 2026

Carl Eos anförande vid lansering av Det förlorade paradiset

Tack för att ni har kommit hit. Det gör mig glad. Jag har inte skrivit ner ett tal som jag ska hålla sedan min syster gifte sig för fyra år sedan. I över ett decennium arbetade jag inom fackföreningsrörelsen och där får man lära sig att tala utan att förbereda sig. Ibland också att tala utan tänka.

Det här tillfället är alltså så viktigt att jag kände att jag vill skriva ett tal. Den bok som jag nu ger ut är mitt försök att beskriva konservatismens återkomst i Sverige. Men jag har medvetet undvikit att utforma ett politiskt program som förklarar vad denna nya konservatism ska bestå i. Mitt mål har varit att förklara hur och varför konservatismen har återkommit och vilka uttryck och tendenser jag ser i denna nya spretande konservatism.

Den amerikanska liberala statsvetaren Francis Fukuyama har presenterat en av vår tids mest omtalade politiska teser. I början av 1990-talet formulerade han ett hegelianskt resonemang om historiens slut i och med segern för den liberala demokratin och den universella staten.

Min uppfattning är att den bok som han skrev i detta ämne är en av vår tids mer intressanta. Men kanske är den inte det riktigt på det sätt som han menade. Jag anser att det ligger mycket i påståendet att den liberala traditionen i och med Sovjetunionens fall och de efterföljande anspråken på globalisering och liberal demokrati nådde en logisk slutpunkt. Med Fukuyamas hegelianska terminologi så rymmer det liberala tänkandet inte några ytterligare möjligheter till att fortsätta utvecklas i en dialektisk process.

Den liberala demokratin och den universella staten hade segrat och nått alla sina mål. Men som djurgårdslegendaren Bosse Andersson en gång påpekade så är en förstaplats i tabellen vid säsongens slut bara början på nästa säsong.

Alla ideologier och föreställningar som innehåller en tanke om ett slutmål, om objektiva politiska rättigheter, om en utopi eller ett perfekt samhälle är dömda att misslyckas. Till och med om de lyckas så kommer de att misslyckas. För allting fortsätter alltid. Målet finns inte.

För svenskt vidkommande föreslår jag att vi kombinerar Fukuyamas tes med föreställningen om den svenska välfärdsstatens seger. Det har länge funnits en föreställning om att Sverige var nära att nå fram till det politiska svaret på meningen med livet. Tredje vägen, välfärdsåren. Den svenska exceptionalismen har haft många olika namn.

Inom socialdemokratin har denna föreställning om det exceptionella med Sverige länge varit stark. Ett jämlikt och fritt samhälle som i någon mening lyckades med det som kommunismen misslyckades med – kombinera rättvisa och ekonomisk jämlikhet med frihet och liberal demokrati. När man insåg att drömmen om det socialdemokratiska samhället var just en dröm uppstod en bitterhet och sorg.

I denna föreställningsvärld lever vi. Sverige lever med drömmar om den liberala demokratins och den socialdemokratiska statens föreställda seger och död. Drömmen var så nära att bli verklighet. Men de som drömde dessa drömmar fick se världen gå vidare.

Konservativa vet att alla politiska drömmar är tillfälliga. När de moderna ideologiernas föreställningar om politiska slutpunkter blir överspelade återkommer ett konservativt tänkesätt och en konservativ inställning. Detta är bakgrunden till konservatismens återkomst.

Mot denna bakgrund förändras Sverige. När konservatismen börjar återkomma i Sverige sker det partipolitiskt genom Sverigedemokraterna och delvis Kristdemokraterna. Bakgrunden är samma som i många andra länder: Liberala föreställningar hindrar politiker från att inse vad följderna av den omfattande invandringen ska komma att bli. Invandringen, mångkulturideologin och avsaknaden av respekt för den egna kulturen är grundläggande för den som vill förstå konservatismens återkomst.

På vilka sätt yttrar sig då konservatismen i vår tid? Till att börja med måste man förstå att min tes är att de moderna ideologiernas fall i sig är en återkomst för konservatism. I Sverige har både liberalismen och socialdemokratin misslyckats. Men de konservativa tendenserna är ännu yrvakna och trevande. Något politiskt program presenterar inte jag.

Istället beskriver jag Sverigedemokraternas väg mot konservatism från 2005 och framåt. 2011 tas ett nytt principprogram fram, där socialkonservatism nämns och personer som Teodor Holmberg och Benjamin Disraeli pekas ut som förebilder. Vad gäller Kristdemokraterna så har partiet rört sig från en infekterad debatt om konservatism till att denna idag anses helt accepterad, inte minst hos unga kristdemokrater.

Några viktiga punkter går att peka på i konservatismens återkomst förutom de ovan nämnda. Nationalismens och nationalstatens återkomst tycks stark. Från en liberal förståelse av statsbildningar tycks många söka sig vidare till en organisk bild av staten där staten inte är teoretisk konstruktion utan ett uttryck för folket som lever i landet. På denna punkt har omvälvningen i det politiska samtalet varit dramatisk bara under de senaste årtiondena.

Nästa punkt är eliternas revolt och motsvarande uppror mot eliterna. Den nya konservatismen har inom partipolitiken populistiska drag, och med det menar jag inte något värdeladdat. Populism används som skällsord, men den etablissemangskritik som kommer från de nya konservativa är ofta befogad och välgrundad. Som redan Christopher Lasch konstaterade har en klyfta mellan politisk elit och folket uppstått i västerländska samhällen. Konservatismen idag är ett uppror mot denna elit.

Konservatismens återkomst kan också ses i projektet att återupprätta verkligheten. Den vänsterliberala ideologin har på senare tid tagit sig alltmer extrema uttryck. Detta har inte minst synts i synen på kön som sociala konstruktioner, könsbyten och en alltmer rörig och orealistisk intersektionell teoribildning. Inte minst unga personer protesterar mot detta genom att söka sig mot konservativa värderingar.

En annan konservativ ståndpunkt som återkommit starkt på senare tid är uppgörelsen med föreställningen om den goda människan. I Sverige märks detta inte minst inom kriminalpolitiken. Det är knappast en överdrift att säga att svensk kriminalpolitik länge präglats av föreställningen om att alla människor kommer göra gott om de bara ges möjligheten. Allt tyder på att detta inte är sant. Människan är kapabel till såväl onda som goda handlingar.

Där står vi idag. Kampen mellan marknadsekonomi och socialism känns avlägsen. Under 1900-talets andra halva utkämpades en strid om vilken modern ideologi som skulle få greppet om Sverige och andra länders politiska och ekonomiska institutioner. Idag står striden i allt högre utsträckning om själva nationernas och institutionernas existens.

Konservatismen har bara börjat skrapa på ytan, man har formulerat en första yrvaken ansats. Vilka konservativa dagspolitiska riktningar som blir dominerande i framtiden återstår att se. För det är nämligen en viktig poäng i min syn på konservatismen. Den konservativa ansatsen måste förenas med dagspolitiska projekt för att bli relevant. Ibland har konservatismen gjort gemensam sak med nationalismen och ibland med liberalismen. Den konservativa ansatsen finns i kritik mot de moderna ideologierna. Och där har vi konservativa redan fått rätt. De moderna ideologierna fick se historien fortsätta efter att målet uppnåtts. Nu är frågan vilken väg vi väljer framöver. Det får bli en annan bok.