2 februari 2026

Begreppet Europa

“Europa” är ett av de ord som uttalas högst när vad man menar med det är som minst tydligt. Det uppträder i manifest och rubriker, i tal om “gemensamma värderingar” och “vårt sätt att leva”, i tal om gränser, demografi, identitet och krig.

Dock, ju mer angeläget det åberopas desto mindre bestämt blir det. En vanlig manöver idag är att definiera Europa i procedurella eller liberala termer: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat, tolerans, inkludering, utveckling.

Som definitioner av Europa är dessa termer märkligt självutplånande, eftersom de är universella. Om Europa inte är mer än namnen på några abstrakta normer är Europa inte heller något med ett distinkt arv; det blir en social plattform från vilken man kan överskrida sig själv. Man är “europisk” i just den mån man lösgör sig från sina band till det partikulära. 

Problemet går dock än djupare. “Europa” är inte bara en beskrivande term; det är ett omtvistat begrepp. Reinhart Koselleck hade rätt som insisterade på att modernitetens stora politiska ord är “stridsbegrepp” som helt enkelt inte återger verkligheten utan som ordnar den, och vilka själva omdanas av striderna som förs i deras tecken.

Begreppet “Europa” fungerar på detta sätt. Även när det åberopas som försvar av kultur och identitet, bär det inom sig tysta förutsättningar och implikationer vilka i slutändan underminerar de värden som det avsåg att beskydda. Om vi ska tala om Europa, måste vi börja med var dess förutsättningar och implikationer formas: i begreppets egen historia. 

Carl Schmitt har beskrivit det som att “alla betydande begrepp inom den moderna statsteorin är sekulariserade teologiska begrepp”. För att förstå den teologiska roten till ”Europa” måste man gå tillbaka, inte till Rom — som ju var ett enhetligt imperium som geografiskt låg utanför stora delar av Europa — utan till medeltiden, till den långvariga sammansmältningen av den germanska och den latinska världen. Det var denna blandning mellan barbarer och Rom som de europeiska rikena växte fram ur, förenade under en gemensam religion. 

Territoriell integritet och politisk suveränitet hade ännu inte trätt fram, för lojalitet var något personligt, och systemet genomsyrades av en tät väv av hierarkier och ömsesidiga band utan tydliga gränser. Mitt i detta komplexa myller av språk, seder, riter och överlappande jurisdiktioner som präglade medeltiden var kristendomen den sammanhållande kraft kring vilken allt annat kretsade. Detta gav våra förfäder en gemensam identitet: Respublica Christiana, ett religiöst-politiskt samvälde (innan idén om att skilja kyrka och stat vuxit fram).

I denna ordning var kriget ingen motsägelse, eftersom det var en sista utväg för att lösa intressekonflikter mellan samväldets medlemmar. Detta samvälde var verkligt, och det vilade på en objektiv, konkret ordning — kristenheten.

Den Westfaliska freden (1648), och den därpå följande nationalstatens framväxt, satte punkt för Respublica Christiana. Ur upplösningen av den gamla ordningen växte en ersättare fram, tydligast hos markis de Mirabeau i L’Ami des hommes (1757–58), som kom att kallas ”civilisation”.

Detta begrepp var emellertid inte längre förankrat i en konkret ordning, utan i upplysningens abstrakta idéer om mänsklighetens framsteg, fullkomlighet och materiella välstånd. Kristendomen kunde stundtals knytas till detta begrepp, men den utgjorde inte en inneboende del av det, än mindre dess definierande kärna.

Begrepp som ”kristen civilisation” förutsätter per definition att ”civilisation” i sig inte utgörs av kristendom. Begreppet “civilisation är just sekulärt och just därför driver det kulturen till sekularisering. “Europa” blev i sin tur arvinge till “civilisation” i den postkoloniala eran efter 1945 i och med att termen “civilisation” kommit att bli oupplösligt sammanbundet med de koloniala imperiernas tidevarv.

Detta innebär att åberopandet av “civilisation” eller “Europa” för att försvara våra identiteter blir till ett sluttande plan på så sätt att varje begrepp i sig självt bär den historiska utveckling som format det. Det är inte lätt — kanske omöjligt — att utmana den ateistiska, progressiva, universalistiska och abstrakta världsbilden med begrepp som själva kommer ur dem. Det är en väg fylld av motsägelser och paradoxer.

Vidare innebär själva abstraktionen hos begreppen “civilisation” och “Europa” att de är öppna och oändligt föränderliga. Kultur är odefinierbar — men just därför desto verkligare — och geografin kan när som helst ritas om (varför börja vid det här havet eller den där bergskedjan).

Vi behöver därför ompröva våra termer, eller åtminstone vara vaksamma på de antaganden som ligger latenta inom dem. Antingen omprövar vi helt vad som avses med ”Europa”, eller så myntar vi en ny term. I båda fallen är utgångspunkten den gamla kristenheten; först då blir det tydligt att Notre-Dame är mer ”europeisk” än fransk.

Karl Bergman