5 november 2025

Demografin är västvärldens ödesfråga

I början av år 2013 kallade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt försvaret för ett “särintresse.” Likt många andra klassiska Reinfeldt-citat har denna infama mening blivit en symbol för Alliansens misslyckanden, och Tidö-regeringens upprustning av försvaret utgör Moderaternas budgetmässigt största botgöring för forna synder: särintresset har blivit riksintresse. Även om Reinfeldts säkerhetspolitiska nonchalans försvunnit har samtidigt ett annat långsiktigt hot mot Sveriges framtid uppenbarat sig – nämligen Sveriges och västvärldens allt lägre födelsetal.

Idén att färre nya barn skulle utgöra ett lika stort hot mot Sveriges försvar som Reinfeldt kan vid första anblick te sig makaber. I själva verket utgör dock demografin urproblemet, problemens problem, problemet med makt att göra alla andra problem övermäktiga. Sydkorea utgör i dessa sammanhang ett tjänligt exempel. Landets situation demonstrerar hur demografiskt förfall går hand i hand med bland annat militär försvagning: trots att säkerhetsläget i Asien knappast blivit bättre på senare tid har Sydkoreas armé krympt med 20 procent de senaste sex åren, huvudsakligen till följd av personalförsörjningsproblem.

Den fallande fruktsamhetens destruktiva effekter stannar inte vid försvaret. Givet nuvarande trender lär Sydkoreas befolkning minska med ungefär 40-50 procent innan århundradet är slut. Den kvarvarande folkspillran kommer i sin tur ha en demografisk profil likt en upp-och-nedvänd pyramid. Bilden av en pyramid är träffande eftersom detta i åtskilliga bemärkelser pensionerade samhälle kommer att vara ungefär lika ekonomiskt, socialt och militärt stabilt som en upp-och-nedvänd Giza-pyramid. En sådan avfolkning skulle antagligen krossa Sydkorea långt mer grundligt än Kim Jong-un någonsin vågat hoppas.

Ännu viktigare än materiella konsekvenser är dock demografins ideella betydelse. I sin klassiska essä Myten om Sysifos (1942) pekade den franske existentialisten Albert Camus (1913-1960) ut självmordet som filosofins första och främsta problem. Motiveringen var enkel: frågan om man ska fortsätta leva föregår med nödvändighet alla andra filosofiska frågor.

Det som gäller för individer gäller i än högre grad för länder, nationer och civilisationer. Först när man bestämt sig för att leva kan man fundera över hur man ska leva, och demografin är politikens motsvarighet till Camus berömda självmordsfråga. Sambandet mellan värnplikt och folk, ideologi och framtid, pånyttfödelse och offervilja utgör inte bara försvarets utan själva nationalstatens kärna. Försvarets syfte är aldrig att skydda en jordplätt utan att värna ett land och ett folk. Fertilitetskrisen utgör därmed inte bara ett säkerhetspolitiskt hot av existentiella proportioner, utan ett hot mot allting som har värde överhuvudtaget.

Allt detta är naturligtvis dystert. Viktig är därför insikten att demografin icke blott är vår stora ångest, utan också vårt stora hopp. Västvärlden är som bekant inte den enda regionen vars farkost riskerar att kantra i kölvattnet av minskad fruktsamhet. Även Rysslands och Kinas födelsetal ligger långt under 2.1 barn per kvinna, och om deras fruktsamhet fortsätter att falla kommer demografin förr eller senare att oskadliggöra också dem. Västvärlden har emellertid till skillnad från sina rivaler väsentligt större resurser till sitt förfogande för att uppmuntra barnafödande, och den moderna befolkningskrisen är följaktligen inte bara ett problem utan lika mycket en möjlighet. Spelar vi korten rätt kan den fallande fruktsamheten i slutändan gynna den västerländska ordningen.

Konservativa har lyckligtvis precis som vanligt varit tidiga även på denna boll. Tidö-regeringen har redan tillsatt en utredning i syfte att förklara vår tids demografiska nedgång och även föreslå lösningar. Det är emellertid viktigt att demografin framöver verkligen behandlas som politikens ödesfråga snarare än som kuriosa. Vi möter i vårt demografiska förfall en fiende som är farligare än någon annan; och det duger inte att rida trötta käpphästar till storms mot denna nya motståndare. Demografiskt förfall kommer på sikt att utradera inte bara totalförsvaret utan försvarets själva syfte. Först när man valt att leva kan man fundera över hur man ska leva – och först när vi tillsett att vi imorgon har ett svenskt samhälle finns det någon mening med att diskutera hur det ska se ut.

Johannes Norrman