6 oktober 2025

En liberals syn på konservatismen

Journalisten och författaren Edmund Fawcetts bok Konservatism – Kampen för en tradition (Timbro förlag, 2025) finns nu på svenska. Fawcett, tidigare korrespondent vid The Economist, presenterar en väl genomarbetad liberal syn på konservatismen som kan användas för att förstå vår tids idépolitiska debatter. Däremot är boken inte lämplig för den som vill förstå vad konservatism har varit och kan vara.

Konservatism bör läsas som en debattbok där författaren argumenterar för att konservatismen ska befinna sig nära liberalismen och fungera som stöd för ett liberalt samhälle. Det är åtminstone vad den historiska genomgången av konservativa tänkare och politiker syftar till att visa. Mot slutet av framställningen blir saken mer komplex.

Men låt oss ta det från början. Fawcetts beskrivning av konservatismens historia präglas av att han har svårt att förstå den konservatism som inte är liberal. Detta blir en brist i skildringen eftersom den konservativa tradition som ifrågasätter anspråk på universella politiska sanningar behandlas med negativ ingång.

Problemet med denna syn är att en viktig del av konservatismen är just avståndstagandet till universella politiska sanningar. Konservatism och liberalism kan mycket väl samexistera men då utifrån att den konservativa personen i en viss historisk kontext gör bedömningen att vissa institutioner som kallas liberala är funktionella. Kritiken mot liberalismens anspråk på politiska sanningar kvarstår. Enklare utryckt är den konservativa personen för etablerade välfungerande institutioner och om dessa är exempelvis marknadsekonomiska så kan den konservativa vara marknadsliberal. Åtminstone tills det eventuellt dyker upp något annat som fungerar bättre.

Av detta skäl är tänkare som Joseph de Maistre, Carl Schmitt och Ernst Jünger så väsentliga i konservatismens historia. Schmitts möjligen obehagligt skarpsynta iakttagelser om att makten alltid kommer före lagen är högaktuella i vår tid. Det knyter också an till Roger Scrutons envisa fasthållande vid att verkligheten kommer före konstitutionen. Lagar som saknar kulturellt stöd och makt som upprätthåller dem kommer att försvinna.

Skildringen av konservatismen under de perioder och på de platser där den samverkat med liberalismen är mer läsvärd. Här kommer Fawcett till sin rätt, sannolikt eftersom det är vad han själv föredrar och har störst kunskap om.

Det är mot slutet av boken som det blir allra mest intressant. Att skriva västerländsk konservatisms eller politisk högers historia efter 1980 är svårt. Det måste betraktas som samtid och historien har ännu inte skiljt ut allt viktigt från mindre viktigt åt oss. Här blir boken politik snarare än politisk historia.

Skildringen av konservatismen och ”den hårda högern” efter 1980 blir lidande av att boken inte ger någon ordentlig förklaring till att nationalism, antiglobalism och traditionell konservatism återkommer som maktfaktor. Jag recenserade nyligen Karin Petterssons bok Förbannelsen: hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden. Då kritiserade jag den för att måla upp en bild där författarens egen nyvänsterideologi plötsligt och oförklarligt ersattes av ”nyliberal” ideologi och politik.

Något liknande kan sägas om Fawcetts bild av den icke-liberala konservatismens återkomst. Man får intrycket att författarens egna politiska positioner oförklarligt utmanas av nya strömningar. Men oavsett vad man anser om vår tids våg av nationalism, socialkonservatism och liknande -ismer så går det att se vad som är orsaken till skeendet.

Karin Petterssons avskydda nyliberalism återkom eftersom det gamla systemet nådde vägs ände i en internationell miljö där Sovjet föll och en ny värld öppnade sig. Fawcetts förhatliga nationalism och traditionalism kom tillbaka i Europa på grund av den omfattande invandringen från Mellanöstern med allt vad den förde med sig. Parallellt med detta är den post-sovjetiska världsordningen på väg att falla i och med Kinas intåg som global maktfaktor och USA:s ovilja och oförmåga att finansiera den gamla ordningen.

Trots bristerna är Fawcetts skildring av vår tids höger värd att ta del av. Han blir här mest polemisk i sina omdömen om dem han inte gillar, men för den som läser boken som en liberals syn på konservativa rörelser stör det inte alltför mycket.

Det som tillslut kanske förblir obehandlat är om all liberalism verkligen är vad Fawcett vill att den ska vara. Författaren representerar en mittenorienterad, välvårdad och bildad liberalism. Den konservatism som han vill samarbeta med ska vara densamma. Men frågan är om det inte finns en vild populistisk liberalism på samma sätt som det finns en populistisk nationalism och konservatism.

Den dagspolitiska verkligheten i Europa och USA ger inget entydigt svar på om den konservatism som Fawcett fruktar kommer kunna samarbeta med liberalismen eller inte. Här hemma i Sverige kan vi se att olika liberaler uppenbarligen drar olika slutsatser. Banden mellan konservativa och liberaler är alltså inte enbart beroende av de konservativas val.

Mot bakgrund av detta kan man tillägga att en svaghet i Fawcetts ingång är att man får intrycket att konservatismen måste bli liberal för att liberaler och konservativa ska kunna samarbeta. I själva verket är en viktig del av politiken i ett demokratiskt samhälle att vi kan samarbeta även om vi har olika syn på vissa saker. Här har både liberaler och konservativa ett arbete att göra. Konservativa för att klargöra sina ståndpunkter. Liberaler för att våga vara öppna för att personer som tänker utanför det liberala ramverket fortfarande kan vara bra partners i sakpolitiska samarbeten.

Så, bör en konservativ person läsa Fawcetts Konservatism – Kampen för en tradition? Ja, den är relevant för den läsare som vill förstå hur en mittenorienterad bildad liberal kan resonera. Den ska dock inte läsas med syftet att förstå hur konservativa ser på sin egen idétradition.

Carl Eos