4 september 2025

Allt du behöver veta om det norska stortingsvalet – men inte orkat ta reda på

Så är den här igen, den norska valkampanjen. Det är tiden då politiker klär sig i kläder de annars aldrig skulle bära, far runt i husvagnar de annars inte skulle vilja bli sedda döda i och låtsas vara chockade över saker som normalt inte skulle påverka dem.

De fotograferas i allvarstyngda poser där de misstänksamt granskar läskflaskor, sprickor i betong eller stängda dörrar – allt för att ge intryck av att de bryr sig. De påstår ofta att de “nu fått nog” av fenomen de egentligen aldrig haft något emot.

De umgås med journalisterna, som ska hålla dem ansvariga, med en värme de knappt visar sina egna familjemedlemmar – kanske för att de vet att snart kan den ena söka jobb hos den andra. Och så är det de obligatoriska våfflorna. Norska politiker lever på en våffeldiet i augusti.

Arbeiderpartiet kastar designkostymerna och tar på sig urtvättade pikétröjor. Høyrefolk fotograferas med den norska flaggan, inte prideflaggan som annars. Vetenskapen kan förklara väderfenomenet El Niño, men vem vet varför Høyre är konservativa i exakt åtta veckor, vart fjärde år?

Det rituella inslaget i valkampanjen gör att det hela påminner mer om en nationell teaterföreställning än en verklig politisk tävling. Det handlar lika mycket om oneliners, DJ-uppträdanden och våfflor som om politik.

Ändå: bakom all iscensättning finns de hårda realiteterna. Partier stiger och faller, partiledare trycks fram i rampljuset, och väljarna famlar efter ett alternativ som kan skapa en stabil regering.

Høyre, Ap och kampen om mitten

Valkampanjen 2025 började i januari med Høyre som klar favorit. De behövde knappt några slagord, trodde de själva – de skulle helt enkelt glida in till seger. Men så kom Jens Stoltenberg tillbaka till norsk politik, och plötsligt fick Arbeiderpartiet ny energi.

FrP stod stadigt, men Høyre tappade kontakten med väljarna. De har gått från 22 till 15 procents stöd under 2025. De försökte svara med klassiska, konservativa löften: lägre skatter, mer polis, stärkt försvar. Men väljarna verkar tvivla på trovärdigheten.

Høyres senaste inkarnation är som svärdsmän för globalisering, fri rörlighet för kapital, varor och människor. Här var partiet för transatlantiska allianser och europeisk integration. Deras konservatism är att vara liberal.

Kanske kan vi säga att Arbeiderpartiet stal Høyres kläder medan de badade? Eller var det tvärtom? Centrumhöger och centrumvänster fann varandra i en syntes i Norge. Problemet var att denna syntes inte levererade tillräcklig ekonomisk tillväxt. 1 procents estimerad tillväxt 2025 är lågt.

Høyre vacklar mellan två identiteter: det urbana, progressiva Høyre som älskar pride, EU och klimataktivism – och det konservativa Høyre som värnar lag, ordning och god ton. Dessa två versioner av partiet kivas inbördes, men det rosa laget vinner mest och oftast.

Resultatet blir ett Høyre som misstänkt mycket påminner om Arbeiderpartiet. Arbeiderpartiet har, å sin sida, vuxit från 19 till 27 procents stöd under 2025. Detta trots en regeringsperiod präglad av inflation, konsultvälde, höjda skatter och en våg av grov kriminalitet i storstäderna.

Jonas Gahr Støres parti har lite konkret att skryta med, men när Senterpartiet bröt sig ur regeringen i januari stod Ap kvar som det ansvariga styrande partiet. Och med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg tillbaka som finansminister har “Jonas” fått nytt självförtroende och riktning.

Norrmän refererar till sina politiker med förnamn, ett uttryck för vår överdrivet familjära kultur. Ändå vilar en skörhet över Ap:s position. Partiet har få starka namn. Många av de mest profilerade ministrarna har antingen gjort bort sig eller försvunnit.

Ekonomin är fortfarande Ap:s största sårbarhet – höga skatter driver kapital och människor ut ur landet, medan statens överkonsumtion sätter nya rekord. Men i mötet med ett riktninglöst Høyre framstår Ap plötsligt som det minst riskfyllda alternativet.

FrP, Sp och KrF – missnöjets och motgångens partier

På högersidan har Fremskrittspartiet ännu inte tagit konsekvenserna av att vara störst på borgerlig sida. Partiet har, under valkampanjen, uppmätts som större än Høyre, Venstre och KrF tillsammans. Unga väljare flockas till dem.

Sylvi Listhaug har tonat ner retoriken, och att fokusera på andra frågor än invandring verkar fungera. För första gången ser vi partiet locka väljare med hög utbildning. Det gör att “taket” för FrP har höjts från 20 till runt 25 procent av väljarna.

Med ett starkare lag än tidigare och en ledare som framstår som mer balanserad än provocerande har FrP blivit ett parti som även utbildade medelklassväljare kan rösta på. Ändå lurar frågan: vad händer om FrP blir så stora att de kräver statsministerposten?

Mycket, förvånansvärt mycket, av valkampanjen har ägnats åt denna debatt. Listhaug säger att det är naturligt att det största partiet på borgerlig sida tar statsministerposten. Erna Solberg håller inte med. Hon måste bli statsminister, annars kommer hon troligen att avsättas som ledare.

Om ett val som balanserar på en knivsegg tippar till borgerlig majoritet får Solberg troligen sin vilja igenom, medan FrP kompenseras med inflytande. Problemet är att det troligen inte finns något större avstånd i norsk politik än det mellan de hurra-liberala i Venstre och ett förstorat FrP.

Senterpartiet är i motsatt situation. De gick hårt fram i förra perioden, tog finansministerposten och blev hårt straffade. Nu kryper de ner mot sex procent, och Vedum får tåla att valet troligen kommer att halvera deras stortingsgrupp.

Partiet är fångat: De går till val på att förhindra en EU-ansökan som inte är aktuell, och de kämpar med att hitta en ny kurs efter brytningen med Ap. Vissa ministrar blev osynliga, och deras karismatiske vice partiledare Ola Borten Moe har lämnat politiken efter småskandaler.

Kvar står ett parti utan energi, men med god stämning. Partiledaren Trygve Slagsvold Vedum ler som förr, men väljarna ler inte tillbaka. Och så är det KrF – ett parti som kämpar för sin egen existens.

De klarade inte spärren i förra valet och började med tre procent i opinionsmätningarna, en procent under spärren. Strategin är att vinna tillbaka äldre kvinnor i Sør-Vestlandet och satsa på folkligt motstånd mot Pride riktat mot skolbarn. Det har lyckats. De når nu över fem procent.

Men partiet hemsöks av sina många före detta ledare, särskilt ex-statsminister Kjell Magne Bondevik, som ständigt är ute och kritiserar försök till förnyelse. Partiledaren Ulstein försöker kopiera svenska Kristdemokraternas framgångsrecept och verkar lyckas så pass att KrF kan avgöra om det blir borgerlig seger eller nederlag.

SV, Rødt och Venstre – idealismen i mitten och på flankerna

På vänstersidan finner vi partier som lever gott bortom mediernas kritiska granskning. SV har växt sig större än både Sp och Rødt, mycket tack vare en ledare som kombinerar otålighet med en mer öppen stil.

Partiet är inte längre antimilitaristiskt, snarare tvärtom, och de har vunnit mark på Gaza-frågan och ojämlikhet i Norge. De har starkt stöd bland kvinnor, invandrare och akademiker. Men visionen är oklar: SV vill spendera mer pengar, ta in fler flyktingar, subventionera “gröna” projekt – men utan en tydlig plan för hur detta ska finansieras. Ändå kan deras kompromisslöshet ge makt, särskilt eftersom Arbeiderpartiet troligen kommer att regera i minoritet ensamma.

Rødt, å sin sida, har haft en berg-och-dalbana. Från nästan nio procent är de nu runt sex. Partiet har starka profiler – Mimir är mer populär än partiet självt – men saknar en tydlig linje.

Marie Martinussen gör ett hederligt jobb som ledare, men kämpar med att tämja både Mimir och en ungdomsorganisation som ibland verkar mer intresserade av att provocera än att övertyga. Rødt vill nationalisera elkraft, införa gratis tandvård och stärka offentlig sektor.

Men de vet också att väljarna inte egentligen tror att resterna av Norges kommunister kommer att genomföra hela sitt program. I realiteten spelar de mer rollen som en röst för missnöje än som ett trovärdigt regeringsalternativ.

Och så till sist: Venstre. Partiet som är fast i en Sisyfos-relation med spärren. Under Guri Melby har Venstre hållit sig runt fyra procent, med EU, Ukraina och Det gröna språnget som sina hjärtefrågor.

De har kanske valkampanjens bästa partiprogram och några starka profiler, som Sveinung Rotevatn, men kämpar med att omvandla detta till bred appell. Att samarbeta med Venstre har jämförts med att spela fotboll med en bowlingklot: Lite kul, men mest smärtsamt.

Frågan är om Melby har förmågan att göra sina koalitionspartners bättre – eller om Venstre än en gång kommer att gå in i regeringen som en sur tonåring. Utmaningen är att Venstres mål, i praktiken, har varit att förhindra att Fremskrittspartiet uppnår sina vallöften.

Valkampanj som identitetskris

Valkampanjen 2025 ser ut att bli en duell mellan två stora partier som egentligen är för lika för att vara rivaler: Ap och Høyre. Båda är fångade i en identitetskris. Ap vet inte hur de ska regera ensamma med bara runt 25 procents stöd. Høyre vet inte vilket Høyre de är.

Men en ny kurs är lättare sagt än gjort. Den traditionella styrkan för centrumhöger har varit att kombinera måttlig social konservatism med den näringslivsvänliga ekonomiska konservatism som föredras av höginkomsttagare.

Men idag kolliderar dessa: Rika är oftast socialt liberala (agendan på Davos-konferensen, ledd av Høyre-politikern Børge Brende, påminner om en åtgärdslista från De Gröna), medan social konservatism står starkare i fattigare grupper (som högerliberaler instinktivt misstror).

Utmaningen för partier som Høyre är att en högervridning lätt kan leda till avskalning, som vi såg i Danmark där Lars Løkke Rasmussen bröt ut och bildade ett nytt mittenparti. Sådant kan bana väg för att partiet tas över av sin egen högerradikala flygel, med krympning som resultat.

De franska gaullisterna, som nu kallar sig “Republikanerna”, är ett skräckexempel. Éric Zemmours nya högerparti, till höger om Nationell Samling, gjorde det senare mer acceptabelt. Mittenhögern hamnade i skruvstädet mellan Macron och Le Pen – och krossades i valet 2022.

Det tyska alternativet, att försöka ta mer av mitten genom att föra vänsterns invandrings- och miljöpolitik, leder till impopulära storkoalitioner – eftersom stora flygelpartier då måste demoniseras. Fungerar det? Tja, i Tyskland är AfD nu störst i opinionsmätningarna.

Problemet med att förskansa sig i mitten är att mittens definierande makt har försvagats. Förändring är demokratins natur. Den politiska varumärkesidentiteten hos Cameron, Reinfeldt, Fogh Rasmussen, Sarkozy och Merkel är inte längre populär.

Høyres problem verkar vara att stödet sjunker snabbare än insikten stiger. Hur kan man annars förklara att ett parti med så lågt stöd använder så mycket värdefull talartid på att insistera på att de ska ha statsministerposten som väljarna inte vill ge dem?

Høyre kommer troligen att klamra sig över 15 procent på valdagen. Och samtidigt: Att den nya högersidan tar innersvängen på Europas forna konservativa partier är en av vår tids stora berättelser. Høyre behöver, mer än något annat, en 25-procentsstrategi.

Arbeiderpartiet, å andra sidan, kommer troligen att få runt 25 procents stöd. Utmaningen för dem är att de inte vill samarbeta med Sosialistisk Venstreparti, Rødt eller Miljøpartiet De Grønne. Och Senterpartiet har uteslutit nytt regeringssamarbete.Så Ap måste köra slalom i parlamentet för att kunna regera. Intressant nog har Høyre varit deras viktigaste samarbetspartner efter att Senterpartiet lämnade regeringen. Om Ap vinner kan resultatet bli en ad hoc “storkoalition”, lite som i Tyskland.

Gemensamt för alla partier är att de försöker framstå som något de kanske inte är: Handlingskraftiga. Därför slutar vi återigen med våfflor och husvagnar. Den norska valkampanjen har blivit en slags föreställning där politiska skillnader tonas ner, medan spektakel skruvas upp.

På valdagen den 8 september handlar det mindre om stora ideologiska val än om vem som lyckas övertyga flest väljare om att de representerar “vanligt folk”. Och i detta spel har Ap och FrP en fördel – även när de misslyckas verkar de som det mest trovärdiga alternativet.

Men skulle den borgerliga sidan vinna kan det resultera i något genuint nytt i Skandinavien: En borgerlig regering med tyngdpunkt till höger om Høyre. Minipartierna får hoppas på valdagen, och att spärren och regeringsförhandlingarna ger dem vad väljarna nekade dem.

Asle Toje