21 sep 2022

Rysslands imperialistiska självbild

Efter sex månaders strider har Rysslands invasion stagnerat och övergått till ett utnötningskrig. Men jag har inte kunnat släppa frågan om varför Ryssland invaderade Ukraina. Jag tror att det handlar om den ryska självbilden och identiteten.

I och med bolsjevikernas maktövertagande byttes tsartidens ryska elit ut, och med den nya eliten kom nya ideal. Men den ryska kulturen, samhället och de grundläggande institutionerna förändrades endast på ytan, och deras former kom att påverka även den nya ideologins innehåll. Bolsjevikernas kommunism blev just rysk, och därmed imperialistisk.

Sovjets fall innebar däremot inte att de gamla eliterna byttes ut. Den gamla sovjetiska eliten kastade bara ut sin gamla ideologi. Därmed uppstod ett ideologiskt tomrum som behövde fyllas. Men det fanns ingen tydlig idé om det nya Ryssland.

Däremot fanns en historia och kultur falla tillbaka på. Baserat på detta kunde en ny ideologi byggas, en ny berättelse om vad Ryssland är. Som idén om Imperiet med stormaktsstatus, om den ryska historien, det ryska folket och moderlandet, samt den ryskortodoxa kyrkan. Dessa kunde förenas för att skapa en ideologisk grund för imperiet, och samsas med den gamla ryska idén om Moskva som det tredje Rom.

Moskva spelar då rollen som kulturbärande centrum och ryssarna som det folk som bär upp imperiet. Men lika viktigt är vad Ryssland inte är. Istället för att bli en del av väst identifierar sig Ryssland som icke-väst. Det går tillbaka på en gammal idé som nu fått ny kraft: den om att Ryssland utgör en högre andlig kultur än det dekadenta väst.

Ukraina blir utifrån detta perspektiv väsentligt: kulturellt, ideologiskt och geopolitiskt, för denna idé om vad Ryssland är. När Ukraina rör sig mot väst hotar det denna ryska postsovjetiska identitet. Ett Ukraina som inte är dominerat av Ryssland visar att Ryssland inte är den stormakt som dess identitet kräver. Ett fritt Ukraina utgör också ett östslaviskt alternativ till Ryssland. Kiev är ett betydligt äldre östslaviskt centrum än Moskva, och är en potentiellt stark kulturell motpol.

Men detta ger inte Ryssland rätt att dominera Ukraina. Frågan blir därmed huruvida väst kan hjälpa Ukraina i kampen mot Ryssland. Ett alternativ är att acceptera att Ryssland dominerar europeiska länder. Det är inte ett attraktivt alternativ. Men frågan är om vi har kapacitet att hjälpa Ukraina?

Det har vi. Men det kommer att kosta oss. Inte minst för att Europa struntat i energifrågans säkerhetspolitiska aspekter. Men ytterst är det en fråga om vilja, och om att under en tid stå ut med svårigheter. För att parafrasera Jonatan Lejonhjärta: Det finns saker som man måste göra, för annars är man bara en liten lortcivilisation.

Ryssland måste lära sig att inte dominera europeiska länder. För att det ska bli möjligt måste Ryssland omdefiniera sin självbild. Det kräver i sin tur att Ryssland besegras i Ukraina.

Ryssland förstår bara maktpolitik. Det är utifrån det ryska perspektivet naturligt och logiskt att den svagare ska domineras. Europas stater måste därför sätta upp en hård politisk och militär gräns mot Ryssland. Det är en tragisk slutsats. För även om Ryssland må skilja sig mycket från Europa är det väldiga landet i grunden en del av den europeiska kulturella mosaiken.

Björn Axén