Vikten av en kulturkanon

4 september 2025

Den 2 september presenterades förslaget på en svensk kulturkanon. Frågan om en kulturkanon har puttrat i den svenska debatten sedan 2006 då Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, lanserade förslaget. Under senare tid har Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna drivit frågan, medan Moderaterna varit mer tveksamma. Riksdagens övriga partier har varit negativa. Det är en tydlig uppdelning mellan höger och vänster och att Tidöpartierna enades om att ta fram en kulturkanon är därmed en tydlig konservativ framgång.

Frågan har ideologiskt djup. Vi lever fortfarande i skuggan av nittonhundratalets konfliktdimension där höger och vänster handlade om ekonomins utformning. Men i dag handlar politiska konflikter i om kultur och identitet. Frågan om kulturkanon springer både ur och förstärker de olika politiska positionerna. Två ideologiska idéer står mot varandra, men i stället för en dialektisk negering som leder till något nytt står en negerande och en affirmativ kraft står mot varandra.

Det handlar i grunden om två olika kultursyner. Den progressiva negerande synen innebär att kulturen måste utvecklas för att inte fjättra människan. Synsättet går tillbaka till Rousseau som menade att människan i grunden är god och att det är civilisationen som gör oss onda. Kulturen är sett ur detta perspektiv ett dubbeleggat svärd – den kan både fjättra och befria en. Den goda kulturen vänder sig kritiskt mot civilisationen för att befria människan medan den dåliga kulturen är den som blickar tillbaka och fjättrar människor. Det är inte så enkelt som att all gammal kultur är dålig, men man ska vara kritisk till den och inte fastna i den. Ur detta perspektiv blir en kulturkanon något hämmande och destruktivt.

Den konservativa synen på kulturen är i stället affirmerande och menar att det är genom civilisationen som vi blir goda människor. Den goda kulturen är utifrån detta perspektiv den som stärker oss både som enskilda människor och som samhälle. Det finns därmed ett instrumentellt värde med en sammanhållen kultur som också sträcker sig tillbaka i tiden och knyter an till tidigare generationer. Detta blir särskilt viktigt i och med framväxten av olika nya medier och stor invandring av människor från andra kulturer. Därmed spelar en kulturkanon en viktig roll för både samhälle och människor.

En kulturkanon hjälper framförallt dem med lågt kulturellt kapital att orientera sig i kulturen. De verk som ingår i den fungerar som noder som kopplar vidare till andra verk. Den illustrerar också vilken slags ansträngning som krävs för att lyckas ta sig an kulturen. En kulturell kanon blir på så sätt en ledstång för en bildningsresa.

En tänkbar invändning är att man då inte utforskar kulturen fritt. Men det finns redan en odefinierad och diffus kanon som kan vara svår att se om man inte kommer från en bakgrund med högt kulturellt kapital. Frågan är om den ska synliggöras eller fortsatt vara dold.

Inställningen till en kanon pekar också mot att högern och vänstern har olika kunskapssyn; huruvida kunskap bäst fås genom en auktoritet eller om den ska sökas fritt. Både kunskapssyn och syn på en kulturkanon går tillbaka till den ideologiskt skiljaktiga synen på människan och hennes förhållande till civilisationen och samhället.

Att högern lanserar en kulturkanon understryker ett fundamentalt ideologiskt skifte hos högern, från liberalism till konservatism. Högerns politik fylls därmed av ett positivt kulturellt innehåll, i kontrast till den liberala kulturella tomhet som tidigare varit gällande. Förslaget om en kulturell kanon blir både en symbolisk och en konkret politisk handling där högern affirmerar sin vilja. Man kan beklaga det faktiska förslagets form och man kan misströsta över hur väl det kommer att tas emot. Men det viktiga är att det görs. Att inte lägga fram förslaget hade varit ett verkligt nederlag.

Björn Axén