10 april 2025

De konservativa vindarna, den multipolära världen och romantiken

Vinterns stora kulturdebatt om romantiken började med Nationalmuseums stora utställning. Enligt Per Wirtén på Expressen sammanfaller vurmen för romantiken med de konservativa och nationalistiska vindarna, senast i en artikel den 17 januari höll han fast vid sin ståndpunkt. Wirtén har rätt, romantiken och de konservativa vindarna är förknippade med varandra. För även om den romantiska idévärlden har präglat både liberaler och socialister är den oundgänglig för konservativa, till skillnad från vad Poirier-Martinsson hävdar i GP. Men Wirtén har fel i att romantikens reflektioner och dess sökande efter det partikulära jaget och det partikulära vi:et leder till ett dunkelt navelskådande.

Romantiken var en estetisk inriktning, “ett sätt att se” för att använda uttrycket vilket Nationalmuseum valde för dess utställning. Men denna rörelse var också en serie spretiga social och politiska strömningar som på många sätt dominerade 1800-talets idévärld. Kritiken mot upplysningen, det framväxande industrisamhället samt kritiken mot progressiva universella anspråk var några av dess gemensamma nämnare. Detta arv från 1800-talet är numer invävt i moderna västerlänningars föreställningsvärld. 1900-talets kanske mest kände idéhistoriker Isaiah Berlin kallade romantiken för den mest banbrytande intellektuella rörelsen i den västerländska historien. Eftersom romantiken var den rörelse som framförde den första kritiken mot upplysningens universalism, och all annan kritik mot upplysningen kom senare att födas ur romantiken. Berlin menade också att det inte var Rousseau utan de tyska tänkarna i Jena vilka var det första romantikerna, något som Andrea Wulf utgår ifrån, säkerligen inspirerad av Berlin, i sin bok Fantastiska Rebeller.

Wulfs bok var uppenbarligen viktig för utställningen på Nationalmuseum då den nämndes i inledningen till denna. Wulf framhåller korrekt att det var romantikerna vilka var de första att bejaka det partikulära jaget – de första individualisterna. En svaghet i en i övrigt läsvärd tidsbetraktelse är att Wulf uppenbarligen inte är särskilt intresserad av idéhistoria, vilket Mikaela Blomqvist framhöll i sin recension i GP. Det framgår nämligen att Wulf inte förstår varför hennes liberala och idealistiska romantiker blev konservativa romantiker på gamla dagar. Men detta kan begripas som en följd av revolutionens misslyckande att infria sitt anspråk att leda världen in i en utopisk världsgemenskap. I stället ledde revolutionen till terror och krig som berövade många miljoner människor livet.

Under 1800-talet kom alltså romantiken att påverka samtliga politiska ideologier. Vi har i tidskriften Liberal Debatt skrivit om liberal nationalromantik, men även 1900-talets socialdemokratiska idé om “folkhemmet” bär tydliga nationalromantiska drag. I matsalen i arbetarrörelsens ikon Strindbergs sista hem stod byster av Goethe, Schiller och därtill hängde en kopia av Beethovens (som förblev Strindbergs favoritkompositör livet igenom) dödsmask över pianot. Den moderna miljörörelsen är också sprungen ur romantiska dikotomier mellan natur och människa. Men med det sagt är relationen mellan romantiken och konservatismen unik. Karl Mannheim skrev i sin studie Konservatism från år 1927 att ”Konservatismen bygger i allt väsentligt på romantiken”, även om den också omfattar ”äldre stadier” av tänkande. Både romantiken och konservatismen utgjorde motstånd mot den abstrakta rationalismen och de universalistiska anspråken från den franska revolutionen.

Den franska revolutionens politiska ideologi bestod i ett anspråk på att en abstrakt politisk styrelseform är giltig över tid och rum, överallt och för alla människor. Detta universella anspråk hämtade sin trovärdighet från de framväxande naturvetenskaperna, naturrätten den växande västerländska dominansen över resten av världen och i sin tur Frankrikes dominans över Europa: allt detta intimt förknippat med upplysningen. Frankrike och Napoleons försök att hävda att deras politiska ideologi, deras partikularitet, skulle komma att utgöra människans slutgiltiga politiska styrelseform väckte givetvis motstånd i mindre länder i Frankrikes periferi, såsom i Tyskland. Det revolutionära Frankrikes nederlag försvagade dess utopiska, universella anspråk på mänsklighetens frälsning och framtid. Den motideologi som uppstod i dess kölvatten var konservatismen, som förkastade utopin och universalismen och i stället omfamnade bundenheten vid tiden och rummet. Dess credo: Här står du, grundad i specifika traditioner. Traditioner vars värdefulla element du vill föra vidare (på ett kritiskt selektivt sätt) till nästa generation. Till skillnad från socialismen och liberalismen har konservatismen ingen plan, ingen politisk modell som den vill genomföra överallt på ett relativt homogent sätt, inget förutbestämt, universellt giltigt slutmål för den politiska utvecklingen. Den är en reaktion, och en negation av det universella anspråket. Ett partikulärt anspråk för att ”skydda” sig mot revolutionen.

Men även konservatismen behöver positiva ideal, ideal att sträva efter, annars fastnar den i stagnation. Dagens invandringskritiska partier på högerkanten i Europa har alltmer kommit att beteckna sig som konservativa: men de behöver idealism, romantik – en insikt som för övrigt breder ut sig bland dessa partier i takt med att de mognar. Och i synnerhet dessa dagar, efter att de så inflytelserika amerikanska konservativa under Donald Trump tycks ha tappat tron på allt gott, så famlar kontinentens konservativa efter ideal. Då som nu är romantiken den positiva dimensionen. Mannheim förklarar att det var romantiken som gav konservatismen dess ideal. Under 1800-talet skänkte romantiken idén om en historiskt framvuxen kultur, och en Zeitgeist, och med den idealet om nationen – om solidaritet inom nationen – och medvetenheten om värdet av vanliga människors vardagliga erfarenheter, som ju också tillhör nationen, kulturen, tiden. Vi är här tillsammans – rika och fattiga, adel och folk; tillsammans delar vi traditioner, ja, ett historiskt öde, trots alla våra olikheter. Detta romantiska ideal om att ”förbrödras i mångformighet” går hand i hand med vad Mannheim kallar den romantiska konservatismens ”kvalitativa frihetsbegrepp”, där frihet innebär att kunna utvecklas på olika sätt i enlighet med sin specifika (inre) natur, vilken står i kontrast till ett plattare liberalt frihetsbegreppet, som liberalismens tro att frihet endast är negativ frihet från staten.

Den konservativa vändningen inom romantiken som skedde i början och mitten av 1800-talet var ett resultat av besvikelsen över vad tillämpningen av idealen innebar i praktiken. Men Wulfs unga, idealistiska, romantiska rebeller i Jena blev inte cyniker med åldern. De upphörde inte att tro på absoluta ideal såsom det goda, det sköna, rättvisan och så vidare. Men efter franska revolutionen var de inte längre övertygade om att samhället borde utformas därefter: dessa ideal var inte uppnåeliga. Man kan sträva efter perfektion, men om en alltför idealistisk människosyn tillåts utforma samhället leder detta till katastrof. Romantiker vände därför strävan efter det absoluta från den yttre till den inre sfären, såsom fallet med målaren Caspar David Friedrich från Nationalmuseums utställning. Som romantikens mest framträdande gestalt, Beethoven, uttryckte saken: ”Den sanna konstnären är inte stolt, beklagansvärt nog ser han att konsten saknar gräns, han förnimmer en dunkel känsla, hur långt han är från sitt mål, även om han beundras av andra känner han sorg över att han inte ens har nått den punkt där det bättre geniet lyser framför honom som en avlägsen sol”. Det absoluta och det perfekta, såsom det vackra, existerar som idé men ej i den fysiska tillvaron. I denna finns bara det konkreta, och sålunda ofullkomligheter och partikulariteter.

Denna insikt hade politiska konsekvenser. Anspråket på att en samhällsmodell är giltig överallt och under alla förhållanden för all framtid för alla samhällen – universella anspråk baserade på förment objektiva förhållanden – vände sig därför romantiken i stort emot för att i stället hävda partikulära anspråk. Dessa romantiska konservativa, såsom Edmund Burke, betonade att som människor kan vi aldrig betrakta världen objektivt, vi utgår alltid från oss själva, vår egen partikularitet. Partikulära anspråk är ett försök att antingen förkasta eller villkora de universella anspråken för att i stället betona de organiskt framväxta olikheter – historiska och konkreta – som erfarenheten har gett upphov till mellan olika grupper.

Anledningen till den nuvarande konservativa renässansen runtom i världen är sålunda uppenbar. Kalla kriget kännetecknades av att två supermakter hävdade två motstridiga progressiva universella anspråk. Efter murens fall kom den ena supermaktens anspråk, USA:s, på att just dennes partikularitet representerade det absoluta och det universella – det slutgiltiga samhället – att stå som segrare. Men i vår alltmer multipolära värld har det liberal-demokratiska universella anspråket försvagats alltmer, och efter ett par misslyckade försök i mellanöstern att skulptera världen i sin avbild har partikularistiska strömningar kommit att dominera till och med i USA. Men till skillnad från under kalla kriget är det en uppsjö inom sig olika partikulära anspråk som utmanar universalismen. Denna kamp mellan partikulära och universella anspråk är den mest framträdande politiska konfliktlinjen i vår tid. I väst tar den sig uttryck i kampen mellan politiska partier som betonar gränslöshet och som vill tona ned skillnaderna mellan olika människor och å andra sidan politiska partier som betonar gränser och ett stärkande av partikulära identiteter. Vi lever alltså under förhållanden som alltmer liknar de som kännetecknade det multipolära 1800-talets Europa. På gott och ont.

Per Wirtén har alltså rätt i att vurmen för romantiken sammanfaller med de konservativa och nationalistiska vindarna, men han har fel i att romantikerna endast blickade inåt. På samma sätt som romantikerna var de första individualisterna var romantikerna också de första som intresserade sig för den andre; för andra samhällen och för andra kulturer. Under upplysningen intresserade man sig nästan uteslutande för andra samhällen i den mån dessa kunde anses ha ”kommit längre” i utvecklingen mot det påstått universella – som exempel för att bekräfta sina egna föreställningar (såsom Voltaires fäbless för Kina). Professorn i engelsk litteratur Willard Spiegelman konstaterar att för romantikerna var jaget aldrig tillräckligt. För att differentiera jaget från den yttre världen, individualism, krävs identifiering av vad jaget är (vad som är inne respektive ute, och för detta krävs kunskap både om det inre och det yttre) och sedan gränssättning. Romantikerna intresserade sig sålunda för den egna historien samt för andra människor och kulturer, andra partikulariteter, just för att dessa människor var annorlunda från dem själva. När man romantiserar det förflutna romantiserar man något man inte längre är: alltså den andre. Detta historiska medvetande betonades av de konservativa romantikerna. Sådana jämförande perspektiv kan också utgöras av föreställda världar (till exempel Tolkiens fantasivärld) eller den andre i nuet.

Romantikerna var historiskt intresserade kosmopoliter, inte universalister. En universalist hävdar att en partikularitet (vilken av en händelse nästan undantagslöst råkar vara dennes egen) är universellt giltig, eller så förnekar universalisten att den egen partikulariteten inte är en tids- och platsbunden partikularitet utan att det rör sig om en oundviklig utveckling, såsom ”modernitet”. En kosmopolit tänker sig att världen består av en mängd partikulariteter och intresserar sig för det andra, dels för att det annorlunda har ett värde i sig självt, dels också för att det är genom andra som vi förstår oss själva. En individ kan förstå sig själv genom andra människor, en person från en samhällsgrupp/klass kan bara förstå sig själv genom att möta någon från en annan grupp och en svensk kan förstå svenskhet genom att jämföra sig med andra kulturer och så vidare. Reflektionen kring den egna partikulariteten och dess utveckling, dess historia, förstärker partikulariteten (jaget/vi:et) och som sådan är den givetvis viktig för romantiken men reflektion utesluter alltså inte intresset för den andre, tvärtom. Men för förståelse av den andre krävs reflektion kring den egna partikulariteten och dess djup.

I sin artikel i Expressen såg Wirtén bara mörker och inget ljus i Friedrichs målningar. Men romantikens epistemologi skiljer sig från upplysningens. Upplysningen såg kunskapsinhämtning som ett gradvis empiriskt insamlande av kunskap på vägen till fullkomligt vetande. Romantiken föredrog paradigmskiften, kontraster och nya perspektiv som metoder för att erhålla kunskap, och för det var reflektionen nödvändig i syfte att förstå sitt eget paradigm och dess partikularitet. Därför intresserade man sig för mörker, det fula, det fasansfulla, det sublima och så vidare eftersom man på så sätt kunde begripliggöra ljuset, det vackra, det betryggande, det sköra jaget och så vidare. Edmund Burkes studie av det sublima är bara ett exempel. En romantiker kan behålla tron på absoluta värden, såsom det vackra och det goda. Genom jämförande perspektiv vi kan nå närmare sådana värden. Romantiken söker ljuset genom kontraster.

Med Donald Trump´s America First har USA kommit att överge de universella anspråken, men sådana tendenser har synts under lång tid, även under Joe Biden (”MAGA-lite” som The Economist har uttryckt saken). Och som en konsekvens rör sig konservativa i USA alltmer mot en ny romantik: Rod Drehers nyutkomna bok Living in Wonder är ett exempel. Romantiska strömningar är dock än mer påtagliga i den västerländska periferin; från Bolivia och Indien till Kina. Eftersom dessa länder differentierar sig bort från västs allt svagare universella anspråk. Till exempel så har det kinesiska kommunistpartiet försakat marxismens universella anspråk till förmån för ”socialism med kinesiska kännetecken”, alltså en partikularisering av socialismen. På liknande sätt som när svenska socialister en gång övergav anspråket på en global revolution för att i stället betona den svenska partikulariteten, demokratin samt nationalromantiken och på så sätt kom att bli svenska socialdemokrater. I dagens Kina växer ny-konfucianism och andra ideologier med utgångspunkt i landets historiska mylla sig allt starkare. I Indien försöker Modis parti BJP att stärka den organiskt, historiskt, framväxta indiska identiteten på bekostnad av det som de ser som utländska inflytanden (såsom engelska språket, men också islam). Oavsett huruvida man uppskattar denna utveckling eller ej håller romantiken, den ”största omstöpningen av det västerländska medvetandet” (enligt Berlin) nu på att stöpa om betydande delar av hela världens medvetande.

Jens Klinteskog är skribent och jurist som undervisar i juridik vid Uppsala universitet. Han har bott och arbetat i bland annat Syrien, Egypten, Kina, Storbritannien och Tyskland.

Eric Hendriks är gästforskare vid Donau Institutet i Budapest, där han bedriver jämförande forskning om nyromantiska ideologier i Kina och västvärlden.