3 mars 2025

EU-rätten har urholkat Sveriges grundlag

Den 25 februari meddelade Högsta domstolen (HD) vägledande beslut i två uppmärksammade ärenden, vari databasföretag nekats att få ut kopior av brottsmålsdomar. I korta drag har HD bestämt att EU:s dataskyddsförordning (GDPR) utgör hinder mot att lämna ut brottsmålsdomar till företag alá Lexbase. Besluten har främst uppmärksammats till följd av sina potentiellt långtgående konsekvenser för databastjänster, vilket gjort att de bredare följdverkningarna fått stå tillbaka i debatten. I själva verket utgör dock besluten den kanske mest omvälvande konstitutionella förändringen sedan införandet av 1974 års regeringsform, och utvecklingen nödvändiggör en omprövning av Sveriges relation till hela EU-projektet. 

Upprinnelsen till HD-processen är att två databasföretag, med stöd av vår anrika grundlag tryckfrihetsförordningen, begärt ut kopior av vissa brottmålsdomar. Tidigare har databasföretag fått ut sådana handlingar utan problem, men efter ett plötsligt kursomslag har domstolar börjat vägra att lämna ut sina domar. HD gav till slut domstolarna rätt att vägra lämna ut domarna till fri användning. Motiveringen är i korta drag att GDPR:s skydd för dömdas personuppgifter är oförenliga med den grad av transparens, öppenhet och spridningsmöjlighet som tryckfrihetsförordningen erbjuder databasföretagen. Återgivningen är förenklad och det finns mycket att skriva om besluten, men två bärande invändningar inställer sig omgående.

Den första är juridisk och tar sikte på HD:s hantering av konflikten mellan grundlag och EU-rätt. Förenklat har riksdagen genom regeringsformen (RF) nämligen redan stakat ut gränser för EU-rättens maktanspråk. 10 kap. 6 § (RF) slår fast att riksdagen inte kan överlåta beslutanderätt som rör principerna för statsskicket. Formuleringen “principerna för statsskicket” är visserligen något diffus, men i åtskilliga förarbeten har bland annat konstitutionsutskottet pekat ut just offentlighetsprincipen som en av statsskickets bärande pelare (se till exempel bet. 1993/94:KU21).

Trots detta resonerar HD inte kring huruvida 10 kap. 6 § RF utgör hinder mot att låta tryckfrihetsförordningen vika sig inför EU-rätten. Bristen är iögonenfallande eftersom frågan om riksdagen kan överlåta beslutanderätt över tryckfrihetsförordningen rent logiskt måste besvaras innan domstolen tar ställning till om tryckfrihetsförordningens regler strider mot GDPR. Det är svårt att värja sig för intrycket att HD dels försökt skriva runt det konstitutionella problemet, dels försökt att tona ned den reella innebörden av sitt eget vägval.

Juridiska resonemang riskerar samtidigt att skymma den andra och viktigare invändningen, som är demokratisk-politisk: svarar svenska ämbetsmän ytterst inför riksdag och regering, eller inför EU-organen? Vem är suveränen? Vem får befalla svenska myndigheter?

Tidigare har svaret varit otvetydigt och regeringsformen är glasklar – all offentlig makt i Sverige utgår från folket, riksdagen är folkets främsta företrädare och offentlig makt utövas under den konstitution som riksdagen beslutat. EU har förvisso haft stort och legitimt mandat att utfärda lagstiftning, men premissen för EU-samarbetet har varit att Sverige genom grundlagarnas giltighet behållit sin självbestämmanderätt.

Situationen är efter HD:s nya anvisningar inte längre lika klar. Sveriges domstolar har nu för första gången låtit unionens påbud gå före grundlagarna. Idag har EU-maskineriet “bara” malt sönder utvalda delar av offentlighetsprincipen, men imorgon kan lika gärna censurförbudet eller skyddet för anonymiteten stå på tur. Det räcker med en enda EU-förordning för att urholka själva kärnan hos Sveriges grundlagar.

Utvecklingen innebär att EU nu utgör ett konkret och reellt hot mot konstitutionen.

HD:s avgörande har samtidigt inte tillkommit i ett vakuum utan är slutprodukten av en flera decennier lång maktförskjutning inte bara till unionen utan framförallt till EU-rättens uttolkare. Denna förskjutning är på väg att få mycket olyckliga konsekvenser för Sveriges folkstyre, och det är av yttersta vikt för demokratin att stoppa den. Tiden är mogen för svenska politiker att ta tillbaka kontrollen över rättsutvecklingen, och att en gång för alla slå fast att makten över Sveriges grundlagar tillhör Sverige – inte byråkrater i Bryssel.

Johannes Norrman