18 okt 2022
Halloween är ett tillfälle att återvända till Dan Anderssons dikter
När jag letade efter någon svensk historia att läsa för barnen på halloween, hittade jag ett kapitel i Alla vi barn i Bullerbyn som jag tycker passar. Boken kom ut 1946 och är den första av Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn.
Den halloweenesqua episoden heter ”När vi klädde ut oss” och handlar om hur barnen klär ut sig en föräldrafri höstkväll:
”En kväll i höstas var alla föräldrarna i Bullerbyn borta på kalas till handlaren i Storbyn. Bara vi barn var hemma.”
Lisa klär ut sig till en äldre dam och sätter på sig en svart hatt med flor:
”När jag hängde ner floret för ansiktet, kunde inte Britta och Anna känna igen mig.”
Så går de ut för att skrämmas. Scenen påminner om hur i vår tid utklädda barn, inspirerade av amerikansk populärkultur, går runt och knackar dörr och frågar: ”Bus eller godis?”.
De såg ut som spöken i sina kostymer, berättar Astrid Lindgren om bullerbybarnen.Detta var alltså 1946 och långt innan de amerikanska halloweensederna hade kommit till Sverige. Associationen mellan höstmörker och spöken och allmän kuslighet är dock ganska naturlig och intuitiv. Halloweenfirandet i form av fester, ”skräcklighet” och godis har kommit för att stanna. Inflytandet från amerikanska filmer och teveserier går inte att undkomma.
Men man kan använda detta tillfälle till återvända till en svensk klassiker som Dan Andersson.
Han föddes 1888 i Dalarna som ett av sex barn. Han växte upp på den tiden då svenskarna lärde känna Amerika genom brev från utvandrade släktingar.
Flera av Anderssons dikter innehåller ”halloweenesqa” eller skräckromantiska inslag. Flera av dem är tonsatta och man kan hitta dem på YouTube och Spotify.
En av dikterna heter till och med ”Gengångare”:
Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.
I diktsamlingen Svarta ballader, som gavs ut 1917, finns en av Anderssons kändaste dikter: ”En spelmans jordafärd”:
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.t
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.
Varför inte anordna en Dan Andersson-sittning på Alla helgons afton? Sittningen kommer att få en mer allvarstyngd karaktär än de vanliga, ”skräckliga” halloween-festerna, men det behöver inte minska glädjen. Det är en annan sorts glädje.
”Vår döde vän”
Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,
där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.
Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,
ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.
I dikten ”Höstmelodi” målar Andersson ett kusligt höstlandskap:
Jag är ensam i mina minnens hus, men det gamla går jag till dom,
och mitt hjärtas gård är en bräddad säng med ångestens mörka blom.
Som man väntar ett vårregn, så väntar jag den svala och stränga tid,
som skall bädda min ungdoms gula blad i snöns barmhärtiga frid.
Det är mysigt att tända lyktor i höstmörkret, oavsett om den är en grinande jack o’lantern gjord av en pumpa på det amerikanska sättet eller en rova på det gamla svenska sättet.
”Sång till min lykta”.
Jag trodde att du en av höstmörkrets dagar
skulle växa och flamma med vitare ljus,
skulle lära mig tro – dock icke jag klagar,
jag vet att du slocknat i andras hus.
Dan Andersson kom från ett fattigt hem och hade haft många så kallade ”skitjobb” innan han dog i en olycka. Det var en höstkväll, i september 1920, då han sov på Hotell Hellman i Stockholm. Man hade använt vätecyanid för att utrota vägglöss, men sedan inte vädrat ut sängkläderna ordentligt. Andersson dog av att andas in vätecyaniden i sömnen.
Där har vi en sann, skrämmande hösthistoria.
Mohamed Omar