7 juni 2023

För någon månad sedan tillkännagav regeringen sin avsikt att utreda ett förbud mot partipolitiska lotterier. Förslaget föranledde de hittills mest ursinniga utspelen från Socialdemokraterna, och fortfarande sjuder partiet av harm. Raseriutbrottet avslöjar hur beroende Socialdemokraterna har blivit av sina hasardspel, och åskådliggör behovet av en intervention. Många har lyft att ett förbud kommer att skydda privatpersoner från att spela bort sina pengar; men den främsta fördelen med förbudet är enligt min mening att det skyddar partierna från spelmissbruk.

Kan partier missbruka spel? Svaret kräver en kort utläggning. Förr i världen grundade det styrande skiktet företrädesvis sina maktanspråk på religion. Fursten var kung av Guds nåde, och domstolarna dömde med stöd av kungens och därmed Guds auktoritet. Moderna västerländska partier rättfärdigar däremot sina anspråk på makt främst genom att förbinda sig med vissa mäktiga ideal. Jämlikhet, solidaritet, mänskliga rättigheter, frihet, fosterlandskärlek, folket; slagorden växlar efter tid och ort, men grundkonceptet förblir sig likt.

Idéerna utövar en dragningskraft som inte bara lockar anhängare utan också inger nödvändig aktning hos meningsmotståndare. Jag delar knappast Vänsterpartiets samhällsideal – men jag respekterar att medlemmarna följer sina hjärtan, oavsett hur anstötlig deras vision är för mig. Den respekten är i sin tur nödvändig för att upprätthålla värdigheten och tonen i det politiska samspelet.

När ett parti ägnar sig åt en uppenbart moraliskt dubiös verksamhet, så underminerar detta politikens legitimitet ur ett helhetsperspektiv; och lotterier är just moraliskt tvivelaktiga. Föreställ dig ett roulettebord med samma odds som lotteri. I stället för 37 siffror har bordet en miljon fack, vart och ett närmast oändligt tunt, och du får bara satsa på ett nummer. Hade du slagit vad mot den croupieren?

Svaret är nej. I verkligheten är emellertid vinstchansen inte blottlagd på bordet utan dold i det finstilta. Lotterier exploaterar människors impulsivitet, bristande förståelse för sannolikhetslära, och tendens att låta fantasi snarare än förnuft härska. Det är, om inte en omoralisk, så i vart fall en amoralisk verksamhet. Engelsmännen kallar träffande lotter för a tax on stupidity – en skatt på dumhet.

Låt mig nu ta bladet från munnen: ja, det var fel av både SD och M att starta egna partilotterier. Fel förblir fel även när konservativa begår dem. Samtidigt ska det med eftertryck framhållas att det är SD och M – snarare än S – som nu äntligen sätter punkt för de fördärvliga partilotterierna. Det är ingen slump, ty innerst inne är alla konservativa emot att finansiera politisk verksamhet genom rent dobbel.

Socialdemokraterna saknar däremot, för att runda av, såväl det goda omdömet som den goda smaken att inse sitt spelproblem. Under sådana omständigheter är det vår plikt som konservativa att hjälpa partiet bli kvitt sitt spelberoende. Regeringen gör rätt som anordnar en intervention för sin opposition – och tiden är mogen för lotterikungarna att mista sina kronor.

Johannes Norrman