14 april 2023

Vi måste tala om de demografiska förändringarna

Det har uppstått en debatt om det omstridda begreppet ”folkutbyte”. Kritiken handlar om att uttrycket signalerar en högerextrem konspirationsteori om att byta ut de europeiska folken. Alla är förvisso överens om att det skett en stor demografisk förändring i hela västvärlden. Men talet om att det skulle vara en konspirationsteori fungerar som ett sätt att blanda bort korten och misstänkliggöra den som vill tala om de invandringsrelaterade problemen. Diskussionen om ”folkutbyte” liknar därmed läget när vi inte kunde tala om volymer i invandringsfrågan.

De demografiska förändringarna förklaras snarare av materiella förändringar och ideologi. Det har blivit betydligt enklare att röra sig mellan länder, vilket har möjliggjort stora migrationsströmmar. Dessa har drivits på både av krig och andra umbäranden, men framförallt av de stora ekonomiska skillnaderna mellan länder. Människor i fattiga länder ser att de har betydligt större möjligheter i västvärlden.

Till detta kommer politiska beslut om att öppna gränserna, vilket blir tydligt om man jämför hur invandringen ser ut i olika länder. Exempelvis har Japan stora problem med en åldrande befolkning men har varken infört storskalig arbetskraftsinvandring eller flyktinginvandring. Politiken att öppna gränserna har heller aldrig varit folkligt förankrad utan har drivits av en elit, utifrån föreställningen att nationalstaten är dålig.

Men nationens kraft kan vara både destruktiv och konstruktiv. Västvärlden drog av andra världskrigets fasor slutsatsen att nationalism är farligt. Men i Östeuropa blev nationalismen en grund för motståndet mot det kommunistiska förtrycket. Farhågan om nationalismens destruktivitet gjorde att vi glömde att den utgör den gemensamma kulturella grunden som samhället, demokratin och välfärden vilar på. Demokratin kräver ett enat demos för att politiken inte ska delas upp längs kulturella eller etniska linjer. Välfärdssystemet bygger på att det finns upplevelse av gemenskap, om fördelningen av resurser inom samhället ska anses vara legitim.

De demografiska förändringarna innebär också kulturella förändringar, som påverkar samhället på djupet. Men våra institutioner är formade efter den homogena svenska kulturen och dess normer. Invandring är oproblematisk så länge folk kan omges av majoritetskulturen. Tyvärr är det inte så det ser ut idag.

Det är stora folkgrupper som kommer, och de olika etniska grupperna delar upp sig. I de invandrartäta områdena finns nästan inga svenskar kvar. Istället växer det fram nya kulturellt heterogena områden med endast svaga svenska kulturella element. Dessa områden stabiliseras inte heller eftersom nya invandrargrupper ständigt tillkommer.

Det är de människor som har drivkraft och resurser som lyckas ta sig ur dessa områden, medan de som blir kvar är de som har svårast att komma in i det kulturellt svenska samhället. Det svenska i dessa områden utgörs nästan bara olika institutioner som förskola, skola och socialtjänst. Men i dag har vi problem med förskolor där varken barn eller personal har svenska som modersmål, och det finns liknande problem i skolan. Det blir då svårt att reproducera den svenska kulturen, när varken de sociala kontaktytorna eller de offentliga institutioner är svenska.

Och samhällsutvecklingen går åt fel håll. Gängkrig, skottdåd och bombdåd blir allt vanligare. Men det djupare problemet handlar om samhällets sammanhållning. Sverige har snabbt gått från att ha varit ett extremt homogent till ett extremt heterogent land. Det offentliga samtalet måste kunna handla om de problem som uppstår på grund av de demografiskt drivna kulturella förändringarna – utan att fastna i diskussioner om huruvida detta handlar om högerextrema konspirationsteorier.

Björn Axén