8 mars 2023

Utnämningsmakten är alltid ideologisk

Den senaste tiden har socialdemokraterna kritiserat regeringen för hur man använder makten att utse generaldirektörer. Kritiken handlar om att om att utnämningarna skulle vara politiskt motiverade och står emot idealet om att de ska vara politiskt neutrala. Men saken är ju den att socialdemokraterna själva under alla sina år i regeringsställning strategiskt använt utnämningsmakten på just detta sätt, vilket borgerligheten under lång tid varit kritisk till. Socialdemokraterna kritiserar alltså regeringen för sin egen praxis. En irriterande men effektiv oppositionspolitik får man säga.

Utnämningsmakten är ett ideal som bygger på den opolitiska tjänstemannen. Men det som låter bra i teorin fungerar ofta dåligt i den praktiska politiken. Idealet om den neutrala tjänstemannen kräver att alla politiska parter är eniga, inte bara i ord utan framförallt i handling. Om endast den ena spelar efter idealet kommer den andra att ta hem spelet.

Att borgerligheten försöker upprätthålla dessa ideal om politisk neutralitet inom olika samhällssfärer är ett genomgående mönster som antagligen kan spåras tillbaka till liberal politisk teori om att statens omfång ska vara så litet som möjligt (vilket ingår i det jag kallat “högerns dubbla tomhet”). Men detta innebär att vänstern, som hyllar neutraliteten i ord men inte i praktiken, strategiskt kan stärka sin makt över institutionerna.

Det finns två sätt att hantera detta. Det ena sätt är att skapa ett system som säkerställer att utnämningarna av generaldirektörer ska vara neutrala. Kanske med en särskild utnämningsmyndighet skild från regeringen. Fokus skulle då ligga ligga strikt på kompetens och lämplighet för uppdraget.

Men det upplägget har sina problem. Förutom att frågan uppstår om vem som skulle bestämma över den myndigheten så innebär det att frågan om utnämningarna läggs hos tjänstemännen, samt att vad som skulle kunna kallas skråets ideologi styr vilka som anses lämpliga att bli generaldirektörer. Om en profession domineras av en viss ideologi så kan det behövas politisk styrning för att utse en person som har ett annat ideologiskt perspektiv.

Detta blir särskilt relevant för högern idag eftersom vänstern etablerat sig kulturellt hegemoniskt, alltså att vänsterperspektivet dominerar våra institutioner och tolkningen av kulturella fenomen och samhällsfrågor. Det innebär att neutrala utnämningar snarare skulle cementera vänsterdominansen inom den svenska förvaltningen.

En för högern bättre väg framåt är istället att erkänna att utnämningsmakten har en inneboende ideologisk dimension som uttalat är en del av det politiska systemet. Utnämningsmakten blir då en del av det långsiktiga politiska styret, vilket också ligger närmare systemet i andra demokratiska länder, där höga tjänstemän byts ut vid regeringsskifte. Man kan givetvis tänka sig olika sätt att hantera detta.

Ett sätt är att generaldirektörernas ämbetsperiod knyts till mandatperioderna, men det är antagligen smidigare att låta dem fortsätta som nu och låta den nya regeringen avgöra om den anser att det behövs ett byte av generaldirektör. Regeringen kan då fokusera på de förvaltningsmyndigheter som är relevanta utifrån den ideologiska styrningen. I praktiken skulle det innebära att förvaltningsmyndigheter som har särskild relevans för de olika ideologiska riktningarna antagligen skulle byta generaldirektör i anslutning till regeringsskiften.

Med ett sådant system synliggörs istället hur ideologi är en fundamental del även av statens byråkratiska styrning. En stark invändning är att vi med detta skulle förlora den neutrala tjänstemannaanda som traditionellt burit den svenska byråkratin. Problemet är att den på flera plan redan är ideologiserad, och att högern måste ta upp kampen om institutionerna.

I korthet måste högern helt enkelt följa Socialdemokraternas praxis. Annars förlorar man.

Björn Axén