28 feb 2023

Staten ska aldrig vika ned sig

För ett par dagar sedan tillkännagav Polismyndigheten att allmänna sammankomster för koranbränningar framöver kommer att nekas tillstånd. Beslutet utgör den senaste eftergiften i Sveriges på eftergifter rika nutidshistoria, och den som tror att detta blir sista kravet från extremister har naturligtvis fel. Polisens agerande bär samtidigt åtskilliga slående likheter med den psykologiska strategin lågaffektivt bemötande, som blivit omtalad på senare tid: och det är just i denna psykosociala brännpunkt som vi finner förklaringen till varför samhällsomstörtande element ständigt avancerar i Sverige.

Låt oss börja från början. Lågaffektivt bemötande är namnet på en metod för att hantera normbrytande beteende, som lanserades av den svensk-danske psykologen Bo Hejlskov för ett antal år sedan. Den centrala tesen är att icke-konfrontation utgör nyckeln till framgång; idén är att bråkstaken så småningom tröttnar på att bråka om ingen vill bråka med honom, och därefter återgår till ett mer önskvärt agerande. Annorlunda uttryckt: nekar du koranbrännarna tillstånd, så kommer korankravallisterna sluta krevera.

Ursprungligen var metoden främst tänkt att användas i det vardagliga arbetet med förståndshandikappade. I sådana sammanhang kan den möjligen vara ändamålsenlig (låt vara att evidensen även här är skakig), eftersom en person med intellektuell funktionsnedsättning inte svarar normalt på incitament, har bristande konsekvenstänk och dessutom ofta saknar förmåga att reglera affekt.

I alla andra sammanhang är lågaffektivt bemötande emellertid ett närmast komiskt olämpligt svar på anti-sociala handlingsmönster. En normalbegåvad person som märker att alla viker sig när han beter sig illa lär sig nämligen av erfarenheten – och läxan är att dåligt beteende lönar sig. Trots detta förefaller åtskilliga myndigheter, skolor och andra statsverk de facto ha anammat Hejlskovs koncept, och börjat backa undan för bråkstakarna.

Beslutet att inskränka demonstrationsfriheten är som tidigare nämnts bara det senaste exemplet på det lågaffektiva bemötandets Chamberlain-liknande eftergiftspolitik. Samma bristande ståndaktighet präglade polisens hantering av korankravallerna, och präglar fortfarande rättsväsendets behandling av unga lagöverträdare som begår grova vålds- och sexualbrott. Bakom svagheten ruvar i sin tur en vedervilja gentemot statens våldsmonopol, och en korresponderande förkärlek för återtåg, reträtt och kapitulation. Eller, för att uttrycka saken med Bo Hejlskovs egna ord:

“Man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna lämna över kontrollen till någon annan. Som personal eller föräldrar tror vi ofta att vi måste ha kontrollen. [...] Det innebär att vi ibland försöker ta kontrollen över andra människor, ibland till och med med våld. Problemet är bara att varken vår eller personens kontroll ökar i situationer som präglas av dominans, disciplin eller krafttag.”

Allt detta är fel. Dominans, disciplin och krafttag utgör i verkligheten lösningen på Sveriges alltmer bristande kontroll över samhällsutvecklingen. Ordinationen är enkel: upplopp slår man ned. Påtryckningar från våldsbejakande islamister står man emot. Grova vålds- och sexualförbrytare straffar man aldrig med fyra års sluten ungdomsvård. Förbrytare som hotar samhällets fundament ska inte enbart mista förmånerna samhället ditintills skänkt dem, utan också – för att filosofera med hammaren och tala med Nietzsche – daran erinnert werden, was es mit diesen Gütern auf sich hat.

Framöver ska Sverige, kort sagt, inte längre bemöta sina fiender lågaffektivt. Staten utgör den yttersta garanten för samhällsordningen, och har både rätt och skyldighet att utnyttja sin makt för att upprätthålla just denna ordning. Vi ska aldrig dagtinga med våldsbejakande extremister, eller upploppsmakare, eller gängkriminella – utan tvärtom öka trycket tills varenda en av dem stryker flagg. Så bemöter man sedition: förr, nu och för alltid.

Johannes Norrman