17 sep 2020

I sin bok Om det representativa styrelsesättet (1861, på svenska 1862) kallar den liberale filosofen John Stuart Mill (1806-1873) det brittiska konservativa partiet för ”det dumma partiet”. Detta gjorde inte den konservative politikern John Pakington (1799-1880) glad.

För att försvara sig mot Pakingtons kritik sade Mill att han inte menade att konservativa i allmänhet är dumma, men däremot att dumma människor i allmänhet är konservativa. Det fanns det ju ingen anledning att känna sig förolämpad över, menade Mill, för det gav ju partiet ett säkert valunderlag. Liberaler fick däremot dras med en annan otrevlig väljargrupp, nämligen de ”halvbildade”.

En vacker tanke som leder till tro på dumhet

Mills ord är mycket avslöjande för ett sätt att tänka som är utbrett lika mycket i dag som på Mills tid. Vad som är dumhet är ju i allra högsta grad en subjektiv bedömning, men det är typiskt att den liberale ser på den konservative som dum. En av liberalismens vackraste sidor är nämligen dess positiva syn på människan som rationellt tänkande, i grunden god, en människa som förmår att skapa ett gott samhälle.

Onödiga lagar, statlig inblandning, föråldrade normer och traditioner står i vägen för individens frihet att skapa detta goda samhälle, så sådant bör bekämpas, menar liberaler av Mills snitt.

Men om nu människor inte är så rationella, utan känslostyrda? Om de visar sig vara mycket mindre goda än vad vi trott, om de envisas med att hålla fast vid föråldrade vanor och handlar på sätt som är både sniket och futtigt, hur ser vi på våra medmänniskor då?

Jo just därför att vi tror människan om gott, om att hon är rationell och modern, kommer vi att se ner på de människor som inte uppfyller våra

”Förnuftet är passionernas slav”

Den konservativa synen utgår från att människor styrs mer av känslor än rationalitet, eller som den skotske filosofen David Hume (1711-1776) uttryckte det 1739, att ”förnuftet är passionernas slav”.

Människosynen är pessimistisk. Folk kan vara för jävliga mot varandra om de får chansen och tror att de kan komma undan med det. Det som får oss att hålla oss i skinnet är risken att bli utskämd och utstött.

Därför spelar lagar, rättsväsende, normer och traditioner stor roll. Det är alltså inte alls samma vackra och ljusa människosyn som den liberala, men i gengäld så skall det med den pessimistiska utgångspunkten mycket mer till för att man skall döma en medmänniska som dum.

Descartes mot Locke

Det finns också en annan förklaring. Filosofen René Descartes (1596-1650) är väl i Sverige mest känd för att han dog i Stockholm i lunginflammation när han försökte föreläsa för en tämligen ointresserad drottning Kristina (1626-1689). I övriga världen är han mer känd för att ha formulerat orden ”jag tänker, alltså finns jag”.

Frågan är bara vad det var Descartes tänkte på. Han föreställde sig att även om en människa avskärmades från alla yttre intryck skulle hon ändå ha något att tänka på, men den kunskapen måste då vara medfödd. Vi föds alltså med en viss grundläggande kunskap, enligt Descartes.

Några årtionden senare formulerade den brittiske tänkaren John Locke (1632-1704) en helt annan åsikt. Han menade att vi vid födseln är som ett oskrivet blad, att all vår kunskap kommer genom intryck utifrån.

Det är en tilltalande tanke. Om all vår kunskap kommer genom intryck utifrån kan varje människa förkovra sig och bli sin egen Einstein.

Men vi vet ju att det inte är sant. Medfödda defekter på hjärnan spelar stor roll för vår förmåga att lära oss. Men ett erkännande att vår intelligens kan vara medfödd öppnar dörren för fantasier om vissa rasers överlägsenhet och annat ur historiens skräpkammare, så det finns goda skäl att inte vandra längs den vägen.

Det är bara det att John Lockes syn också kan mynna ut i en elitistisk överlägsenhet och i ett människoförakt, fast av andra skäl. Och Descartes idéer om medfödd kunskap kan också ses som jämlikare.

En jämlikare kunskapssyn

För om det är så att vi redan från födelsen har en stor mängd kunskap så blir skillnaden mellan den lärde och den obildade mindre. Om kunskap inte bara är sådant som står i böcker, utan också är saker som vi dels fått med oss från födelsen, dels är saker som vi kan ta till oss genom att vi följer de normer, värderingar och traditioner som redan prövats ut av våra förfäder, ja då besitter också den som aldrig studerat en stor kunskap.

Då ligger det något i att det vi kallar ”sunt bondförnuft” kan mäta sig med den lärde professorns tankeförmåga. Då får vi en jämlikare syn på våra medmänniskor.

Då finns det anledning att ifrågasätta både om konservativa är dumma och om liberaler skulle ha ett problem i att ”halvlärda” skulle flockas kring dem. Då är vi medmänniskor, förhoppningsvis utan att sätta sådana stämplar på folk.

Dan Korn