21 sep 2020

”– Den är tvättad. Invändigt och utvändigt. Inte av vem som helst, av äkta proffs”.

En vän hade köpt en begagnad bil i Göteborgsstadsdelen Hisingen. Det faktum att han själv var avvaktande, som god svensk ton dikterar, tog bilförsäljaren som ett tecken på att svensken var ett lätt byte och försökte lura honom.

Vi sitter utanför familjens stuga i Skärkäll och tittar ut i den svenska sommarnatten. På avstånd sjunger Cornelis ”från Öckerö loge hörs dragspel och bas och fullmånen lyser som var den av glas”. Vi lyssnar fåordigt innan han avslutar berättelsen med ”– Förr var vi ärliga i Sverige”. Han hade upplevt mötet som ett svek av förtroende. Det hade trampat på en svensk identitet, som han egentligen inte är intresserad av, men som tydligt fanns där ändå.

Han skulle förmodligen inte ha berättat historien om fler än jag varit närvarande, eftersom ekobyn söder om Strömstad kännetecknas av frisinnad individualism men också av ”intolerant tolerans”. De är så toleranta att de inte kan tolerera dem som inte är lika toleranta som de själva. Svenskar flyttar från invandrartäta områden, men förblir överraskande positiva till invandring, visar opinionsundersökningar. Det kan också bero på att fler och fler svenskar själva har invandrarbakgrund, 23 procent.

I kölvattnet av migrationskrisen flyttade staten över många asylsökande från ”permanent uppehållstillstånd” till ”tillfälligt uppehållstillstånd”. För många är det en förändring utan reell betydelse. I praktiken får asylsökande som saknar giltiga skäl ofta stanna ändå, vilket innebär att Sverige fortfarande har relativt hög asylinvandring jämfört med Norge.

Åtstramningen har åtföljts av en liberalisering av arbetsvisum för människor utanför EU med mer än tjugo tusen utfärdade 2018. Samtidigt utvandrar svenskarna i den högsta takten sedan 1800-talet, 16 555 år 2018.

Vi antar gärna att saker som anses vara ”bra” i samhället har en ömsesidigt förstärkande effekt, till exempel att invandring skapar mer dynamiska samhällen. Erfarenheter från Sverige gör att det sistnämnda kan ifrågasättas. Även om den svenska välfärdsstaten tar hälften av bruttonationalprodukten i anspråk, så faller den ändå till föga. Svenska Dagbladets Per Gudmundson skrev 2016:

”– Samtidigt som […] BNP per capita har varit praktiskt taget stillastående i ett decennium har antalet samhällsproblem – eller ”utmaningar”, som de kallas när lösningar saknas, ökat. Integration är en utmaning, skolan är en utmaning, långtidsarbetslöshet i utsatta grupper är en utmaning, […] bilbränderna  i utsatta  områden är en utmaning, kommunernas ekonomi är en utmaning, polisbristen är en utmaning, utmattningssyndrom bland sociologer är en utmaning och så vidare.”

Christiania i Göteborg

De djupa stolarna i foajén till det ärevördiga Hotel Eggers är ett gungfly av plysch. Hotellet mitt i Göteborg är hemmaplan för norrmän , för det här är det gamla Hotel Christiania som bytte namn innan unionsupplösningen 1905. I stolen framför mig sitter journalisten Sofie Löwenmark. Hon är halvmarockansk och skriver för tidningarna Göteborgs-Posten och Expressen.

Vi pratar om utvecklingen som har gjort Göteborg till en etniskt segregerad stad. På frågan varför detta berör henne svarar hon: ”– Det är uppenbart att detta påverkar mig direkt, jag har rötter i båda kulturerna”. Hon ler skälmskt och säger ”– Det hjälper naturligtvis att jag inte kan avfärdas lika lätt med anklagelser om rasism.” Är det fortfarande ett problem i Sverige? ”– Oooh-ja”, ler hon.

Löwenmark är en utåtriktad kvinna, hon talar lågmält med fulländade meningar, det är nästan som om du kan höra varje kommatecken. Hon säger att svårigheterna med att påpeka till och med de mest uppenbara problemen med landets integrationspolitik tidigare hade att göra med medieklimatet. Hon anser att detta dock har förbättrats de senaste åren, nu är det politikerna som står i vägen för att ta konsekvenserna av det man vet.

”– Under valkampanjen 2018 var alla plötsligt överens om att segregationen är ett problem. Men de förslag till lösningar som presenterades var egentligen bara större versioner av åtgärder som redan visat sig misslyckade, de kastar pengar på problemen”. Det är särskilt frågor om kvinnornas ställning i de invandrartäta stadsdelarna  som berör henne. ”– Svenskarna har flyttat och den svenska kulturen har ersatts med något annat.”

– Vad är detta ”andra”? ”– Det finns ingen enhetlig kultur som kännetecknar de invandrartäta områdena, men det är säkert att en stor del av de pengar som staten spenderar på integration hamnar hos människor som tar avstånd från svensk kultur.” I sitt arbete har Löwenmark avslöjat att staten subventionerar islamisk fundamentalism i radikala moskéer och muslimska friskolor.

”– Det är fortfarande en etablerad sanning att problemen i de invandrartäta områdena grundar sig i ekonomisk ojämlikhet, inte kultur. Invandrad kultur anses per definition vara berikande”. Något fåraktigt erkänner Löwenmark att hon själv har tagits in i värmen, som någon ”som säger något viktigt”, men utan egentligt inflytande. Varför? ”– Jag tror att det har att göra med svenskt självförakt.”

Svenskt självförakt

Det är en del av svensk kultur att förakta sig själv. År 1911 skrev statistikern Gustav Sundbärg i boken Det svenska folket: ”Om någon säger något fult om Sverige, accepteras detta omedelbart utan minsta tvekan. I sådana fall behövs ingen utredning någonsin, anklagelsen anses vara sann, det kan inte vara något tvivel om det”.

Det finns många tänkbara förklaringar till varför svenskarnas syn på nationen är mindre odelat positiv än i Danmark och Norge. En del av förklaringen kan ligga i det faktum att Sverige inte blev en nationalstat i modern mening förrän efter förlusten av Norge 1905. Fram till dess var Sverige centrumet för ett multietniskt imperium, det var åtminstone ambitionen.

När Sverige drevs tillbaka till sina kärnområden blev nationen inte enande. På 1800-talet var den mångkulturella överklassen ointresserad av att representera hundratusentals svenskar som hade annekterats av Ryssland. Svensk nationalism var därför starkt  upptagen av frågan om svenskhet när den först etablerades på allvar.

Detta synliggörs i ”Strindbergsfejden” där August Strindberg i sitt Tal till svenska nationen gick till angrepp mot kungamakten som han ansåg tjänade folket dåligt i ett bittert utbyte med de konservativa. Strindberg ville ha ”Folkstaten” istället för auktoritär monarkism.

Efter första världskriget utvecklade det som svenskarna kallar ”kulturell vänster” inom universitet, medier och andra kulturinstitutioner en problematiserande syn på nationen. Detta var delvis en följd av att högerradikaler svepte sig i flaggan, vilket de fortfarande gör. Poängen kan överdrivas, men hjälper till att förklara varför svenskar har färre patriotiska ritualer än norrmän och danskar.

På 1970-talet blomstrade de svenska motkulturerna där teorin om ”etnokulturellt vitt förtryck” först rotade sig. Kort sagt betyder det att vita är historiens eviga missdådare. Den kulturella vänstern i Sverige har svärmat  för radikal social transformation. I Sverige blev deras dominans mer fullständig och deras kapacitet att skambelägga oliktänkande blev därmed också mer effektiv.

Det här är bakgrunden till det fenomen som integrationsforskare Grete Brochmann framhåller  i antologin Skandinavisk oro: Invandring och välfärdspolitik (2018). Medan man i Danmark och i mindre utsträckning i Norge ansåg att det är invandrare som skall integreras, lade svenskarna integrationsbördan på majoritetsbefolkningen.

Hon avslutar: ”Majoritetens kulturella intressen underordnades i detta sammanhang.” I rapporten Jämlikhet, valfrihet och samverkan (1975) fastställdes principen att invandrare skulle erbjudas språkutbildning, men inte förväntas anamma svensk kultur. Däremot skulle de få bidrag för att bevara kulturen från hemlandet.

Som en följd av detta tömdes svensk identitet på sitt innehåll och introducerades som en minsta gemensam multipel för alla världskulturer. Den svenska nationen var således tvungen att betala för massinvandring med sitt ”vi”. Kändishistorikern Ingrid Lomfors gav projektet akademisk bekräftelse när hon 2016 slog fast att: ”Det finns ingen infödd svensk kultur”.

Detta radikala tankegods ersatte den mer inkluderande idén om medborgerliga rättigheter. Försvaret av svensk kultur försvårades av det faktum att ”rasism” utvidgades till att omfatta ”kultur”, eller kritik av kulturella sedvänjor. Den kulturella vänstern kombinerade dominans  och herravälde med en självbild som förtryckta, eller åtminstone som den förtrycktes permanenta representant.

Denna mekanism dominerar fortfarande i Sverige. Invandringspolitiken bygger fortfarande på en bred elitkonsensus om att komplettera det problematiska ”vita” Sverige med ”mångfald” utifrån. Eller som landets statsminister Fredrik Reinfeldt sade 2006: ”Endast barbariet är ursvenskt. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”.

Integrationspolisen

Ulf Boström är Sveriges enda ”integrationspolis”, ansluten till polisstationen i Angered, där tre fjärdedelar av de 51 000 invånarna är invandrare eller barn till invandrare. 26 procent av invandrare med icke-västerländsk bakgrund bor på platser som denna. I Angered har man insett att lokala kunskaper och ständig närvaro krävs.

Fönstret på Boströms kontor ramar in en bild av tetris i betong. Han talar med fåordig auktoritet, som en officer som avlägger rapport. Skolavhopp, bidragsberoende, brottsfrekvens, uppklarningsprocent kvantifieras. Trenderna är negativa. Han beskriver effekten av att många andragenerationens invandrare inte skaffar sig tillräcklig utbildning för att kunna hitta arbete. ”– Olika former av brott och svartarbete blir vägen till självständig inkomst för många.”

Många ungdomar, särskilt pojkar, hoppar av skolan utan tillräckliga språk- och kulturkunskaper. Hemma lever en, ofta båda, föräldrar på socialbidrag. ”– Vi har spenderat stora resurser på att få in människor på arbetsmarknaden, med små resultat, dels för att låglönearbete är mindre attraktivt än social trygghet, dels för att detta inte är efterfrågad arbetskraft.”

Boström är frustrerad över myndighetens tafatta svar på vad han anser vara en kris i ”sitt” grannskap: ”– Vi saknar rätt verktyg på grund av bristande kunskap.” Han tror att en del av anledningen är att invandrare som inte vill bli svenskar har fått genomslag genom att engagera sig i politiska partier. Som ett resultat definieras integrationspolitiken till stor del av invandrare.

En annan aspekt som Boström betonar är hur Sveriges muslimska råd med Islamiska Förbundet (IF) har lyckats göra sig till talespersoner för alla Sveriges cirka 800 000 muslimer, trots att ungefär hälften av dem är sekulära. IF främjar en konservativ tolkning av islam, som enligt Boström har bidragit till att moderata moskéer har blivit mer utsatta, färre och fattigare samtidigt som politisk islam har blivit vanligare.

När jag frågar honom om orsakerna till denna utveckling suckar han: ”– Flera partier, men framför allt socialdemokrater, har tyvärr låtit sitt sekulära parti utsättas för minoritets-muslimsk politisk-islamiskt inflytande i mer än 20 år och därigenom har de kommit att avvika från en sekulär demokratisk hållning. Detta har i sin tur befrämjat utvecklingen av olika parallella socio-islamiska strukturer i samhället. På detta sätt har delar av Angered också utvecklat en parallell social ordning.”

Ombedd att beskriva denna ordning säger han ”– De papperslösa och dårarna är längst ner. Ovanför dessa finns de småkriminella, som får bekräftelse från vissa moskéer som signalerar att det svenska samhället har svikit dem, att de är offer. På toppen finns klanöverhuvuden och moskéns auktoriteter, som ibland fungerar som mellanhänder gentemot statsmakterna.”

Boström tror att detta upprätthålls genom så kallad ”hederskultur”, där social kontroll upprätthålls, delvis genom hot, tvång och våld. Särskilt flickor sätts i en omöjlig situation där det svenska systemet kräver en anmälan för att ingripa, samtidigt som en anmälan av en far, farbror eller bror kommer att leda till social utstötning, vilket är ett fruktansvärt alternativ för ungdomar som känner sig främmande inför det svenska samhället och därmed skulle behöva leva ensamma.

Boström följer oss vänligt hela vägen ner till grinden. Slutligen säger han ”– Vi kan ha fem år på oss att starta en positiv demokratisk utveckling i Sveriges utsatta områden”. Men, säger jag, de siffror du nyss lade fram pekar ju inte riktigt i den riktningen? Han drar upp dragkedjan i sin skinnjacka, ”– Vi kan ha fem år på oss att göra rätt, men beslutet borde ha fattats för 25 år sedan.”

Kan det vara en klan?

Svenska invandrardistrikt är inte en ”salladsskål” med homogena minoritetsenklaver där entreprenörsandan blomstrar, detta är inte ”chinatown”. Förorterna rymmer ofta trettio till fyrtio olika etniciteter. Islam är en faktor som förenar många, men försök att reproducera islamisk kultur har gjort små framsteg, förutom användningen av hijab som identitetsmarkör.

En distinkt subkultur har dykt upp. Detta beskrivs i polisrapporten ”Sårbara områden”, av vilka det finns sextio i Sverige år 2019. Alla är platser där minoriteter är i majoritet. Sårbara områden kännetecknas enligt rapporten av etniska konflikter, norm- och lagbrytande beteende, ovilja att samarbeta med polisen och ”en alternativ social ordning”.

Något nytt verkar ha dykt upp i mötet mellan icke-västerländska kulturer och en generös välfärdsstat utan mål om assimilering. En möjlig förklaring till fenomenet kan ligga i klanimpulsen. ’Klan’ låter exotiskt. Detta beror enligt Per Brinkemo som skrivit boken Mellan klan och stat (2014), på att vi ser den liberala rättsstaten som naturlig och klanen som någonting från en svunnen tid.

Brinkemo påpekar att klanen historiskt sett är ett självklart sätt att organisera samhället. Klanen garanterar ömsesidighet som förutom gemenskapen kan leverera rättvisa och välfärd. Det kräver kontroll över medlemmarna. Klanen är gemensamt ansvarig för vad varje medlem gör. Klanens status baseras på förutsättningen att varje medlem ser sig själv som en försvarare av kollektivets ära.

Att lämna klanen innebär att man inte längre kommer att ha tillgång till det juridiska, ekonomiska och sociala skyddsnät som klanen erbjuder. Varje persons värde i klanen är således kopplat till en annan persons handlingar. Medan den svenska staten inte längre hänvisar till ett folk utan en befolkning som består av autonoma individer, ser klanen sig själv som en kollektiv organism.

Klanlogiken är inte främmande för Skandinavien. Ätterna i de fornnordiska sagorna är klaner. Den norska emigrationen till Island kan ses som ett sista försvar för klankulturen mot den framväxande statsmakten. Frånvaron av en centralmakt med monopol på våld har uppenbara svagheter. Under de första 100 åren präglades den kunglösa staten av blodiga familjefejder, beskrivna i de isländska sagorna.

Historikern Mark S. Weiner beskriver klanen som en kollektiv identitet. Han jämför klanen med ett försäkringsbolag som man inte kan lämna. Klanen kan befria från andra identiteter. För ungdomar med invandrarbakgrund, uppvuxna i Sverige, kan antagandet av klankulturen frigöra dem från föräldrarnas kulturella bagage, som ofta saknar tilldragelsekraft.

Klanen konkurrerar med kärnfamiljen om individens lojalitet. Nationell gemenskap är oförenligt med klansystemet. Men konflikten med den moderna staten är än mer fundamental. Weiner ser staten som garant för individens oberoende. Han påpekar att en svag statsmakt, som inte kräver lojalitet eller stöd, kan försvaga individens frihet.

Lars Trägårdh och Henrik Berggren bidrar med vad som kan vara en kompletterande förklaring i boken Är svensken människa? (2015). Där beskrivs drivkraften bakom den skandinaviska välfärdsstaten som en önskan om att befria den enskilda medborgaren från beroende av familjen; fattiga från allmosor, fruar från män, barn från föräldrar och äldre från sina barn.

Skandinavien är kanske det mest individualistiska samhället på jorden, samtidigt har det paradoxalt nog visat sig vara en rik jordmån för ett mer arkaiskt sätt att organisera samhället på. På senare år har de nordiska länderna haft en hög invandring just från länder där klankulturer råder. Men dessa invandrargrupper är inte på långt när folkflertalet, så hur kan deras logik få råda?

Ekonomen Nassim Taleb beskriver i boken Skin in the game (2018) mekaniken som uppstår när en envis minoritet överför sina preferenser till en majoritet utan starka preferenser. Han påpekar att fler och fler av de köttprodukter som säljs i Storbritannien är halal, eftersom minoriteten inte vill äta kött som har slaktats på något annat sätt, medan majoriteten inte bryr sig.

Vi har alla ett begränsat antal sociala interaktioner under loppet av en dag. När Sveriges utsatta områden får färre och färre etniskt svenska invånare kommer allt färre integrerande möten att ske. Det minskar potentialen för den typ av informell integration som motståndare till formell integration ofta framhåller som ett bättre alternativ.

Ett sista element som kan ha möjliggjort uppkomsten av klansamhällen är den universella välfärdsstaten. Den höga andelen socialbidragstagare bland dem som bor i ”sårbara områden” gör klansystemet ekonomiskt hållbart. Ur ett klanperspektiv är välfärdsstaten gratis pengar, auktoritet och stöd följer andra maktstrukturer.

Den svenska staten finansierar också etniska föreningar och hjälper till att formalisera maktstrukturer genom att acceptera dem som hävdar att de talar på gruppens vägnar som legitima talesmän. Klanperspektivet kan således hjälpa till att förklara varför vissa grupper integreras i det svenska samhället, medan andra grupper odlar sitt utanförskap.

Vi underskattar klansamhällets styrka. Snabbt minskande generell tillit i Sveriges invandrartäta områden tyder på att det inte är givet att den liberala välfärdsstaten kommer att övervinna klanimpulsen. Den svenska staten är Europas sista principiella försvarare av mångkulturalism. Tack vare detta kan den liberala välfärdsstaten visa sig bli frälsningen för klansamhället.

Asle Toje

Översatt av Mattias Karlsson